Minns ni?

bc3a5tflyktingarSeptember 2013:
Ute i världen och talar man om Reinfeldts gravt sinnessjuka idé med permanenta uppehållstillstånd till hela Syriens befolkning, och fri invandring från Eritrea, i sitt rätta sammanhang: att svenska regeringen planerat för etnisk rensning av sin egen infödda befolkning i Sverige. Med att ta emot tre araber på varje svensk, är katastrofen för landets egen befolknings fortbestånd ett faktum. Det är irreparabelt. Utländska medier förfasar sig över utvecklingen, medan svenska medier landsförrädiskt hyllar initiativet.

”Den långt till vänster stående extrema socialistiska regimen vidtog en överraskande åtgärd, som endast kan beskrivas som planerad utrotning av det svenska folket som en unik etnisk fenotyp, skriver Top Conservative News.
Den svenska regeringen erbjuder permanent asyl till alla medborgare i nationen Syrien.

Sverige har en befolkning som är mindre än 10 miljoner, varav mindre än 8 miljoner är svenskar. Dock har de bjudit in en annan nations befolkning på nästan 21 miljoner araber att flytta in i Sverige.  Det betyder att Sverige erbjuder asyl för nästan tre araber på varje av sina infödda svenskar. Åtgärden placerar potentiellt svenskarna i en situation som liknar den för de amerikanska indianerna, precis innan européerna vällde in.

Av Syriska nationen som erbjudits permanent asyl är ungefär 75% av dem sunni islam. Sverige lider av extremt hög våldsbrottslighet från sunnimuslimer som redan lever i Sverige. Sunnimuslimer startade nyligen upplopp  i den svenska huvudstaden och de attackerade infödda svenskar på måfå. Många sunnimuslimer kommer att flytta till Sverige och ansöka om amnesti enbart för att kunna engagera sig i våldsam jihad i Europa.” (Översatt)

Även: France24.com har argument.

En ”migga” (handläggare på Migrationsverket) på Merit Wagers blogg  kommenterar:

” Tyvärr är de flesta asylsökande inte i behov av skydd utan försörjning. Det system vi har för att bereda skydd åt förföljda personer fungerar inte längre. Det svenska asylsystemet har blivit en mjölkko för kriminella och gjort det väldigt dyrt och svårt för dem som verkligen är i behov av skydd, att få det. Det vore bättre om UNHCR skötte detta och kunde man fördela dem som fått asyl enligt en kvot som står i relation till ländernas folkmängd.”

 

Landsförräderi och brott mot rikets säkerhet är det grövsta brottet med högsta straffskalan i Sverige. Detta har Alliansregeringen gjort sig skyldiga till det ska man verkligen inte glömma i nästa val.

Första servicen

nisse

Nisse

Jaha, då är det dags att hämta Nisse (min Nissan) från sin första bilservice. Den fick Celer äran att göra. Det är ungefär som att gå till barnavårdcentralen och ge sitt barn första vaccinationen.
Fortfarande finns en stor ekonomisk glädje i att slippa besiktiga bilen förrän nästa år och ännu större ekonomisk glädje ligger det i att fortfarande bara behöva ha halvförsäkring i ett år till.
Men det är inget jag bryr mig om just nu, när fokus legat på att skrapa ihop tusenlapparna som behövs för en grundlig första service.
Jag tror inte att det behövdes någon service ännu, inte egentligen, men det är verkligen viktigt att få alla stämplar i serviceboken inom rätt tidsintervaller.

Igår kastade gubben om däcken, från vinter till sommar, och rullade in de dubbade vinterdäcken i vedboden.
Sommardäcken ser som nya ut och kommer hålla i två säsonger till. Första turen med sommardäck är alltid en fröjd.
Solen sken dagen i ära och bilen kändes som om man nyss lastat av 500 kg socker. Ljudet inuti bilen blev också mindre. Eftersom jag ofta kör med nedfällt baksäte för att få större bagageutrymme till gevär, måltavlor och lerduvekastare blir ljudet inuti bilen alltid mycket högre, helt oavsett vinter eller sommardäck, men nu dämpades ljudet betydligt.
Skyddande trasmattor gjorde också sitt till. Nu är det bara att köra ut i våren och känna sig fit for fight. Det är en stor lättnad att ha fått åtminstone ett av alla måsten gjorda.

Drar ihop sig till walk about

plånbok

Makens lilla svarta

Maken packade ner det allra sista han skulle ha med sig ut  i jaktryggsäcken för ett par dagar sedan och lyckades slita sönder den sista fliken i plånboken som över huvud taget höll ihop den.
Det var rätt komiskt att se mitt i natten: en vinterblek medelålders man i kallingar hållande i ett patronbälte omgiven av olika delar plånbok som fallit i spillror runt fötterna.

Han är ingen kortmänniska och vill ha en speciell, liten sorts plånbok som ryms i bröstfickan, som är praktiskt taget omöjlig att finna. Ni vet säkert vad jag menar. Det är betal och kreditkortens tidevarv nu och varenda plånbok innehåller minst tio kortfickor som en kontantmänniska, som han, inte har minsta nytta av.  Det är för övrigt jag som sköter alla inköp. Han ska ha en gammaldags, hederlig 10 centimetersvariant med sedelfack och myntfack, varken mer eller mindre.

Jag föreslog mobilfodralet som tänkbart alternativ, men där gick till och med gränsen för hans nästan obefintliga stolthet. Det är annat med mina krav på ordentligt blädderbara plånböcker som jag praktiskt taget kan campa i. Min plånbok är stor som en jorden-runt-resa-necessär och har utöver hemliga utrymmen och fack med portmonnäknäppning och dragkedjor med plats för minst 20 kort – allt från bensinkort till alla bensinstationer vi har i landet till medlemskort, körkort och sedvanliga Visa. Den tar mer än halva utrymmet i handväskan. Resten fylls med kvitton, patroner och läppglans.

– Det är närmast förvånansvärt att min packning är lättare och mer praktiskt genomtänkt än vad din är, sa jag när jag tryckte ner mitt mitt sista bra-att-ha och ändå hade gott om utrymme kvar.
– Ja, det är ju inte du som som behöver varken packa eller bära yxa, såg och presenning, svarade han.
Det där hörde jag inte.

Detta med rökavslutning

Cigoteket-good-to-go-100x100

Good To Go

De arbetar med smaker som parfymmakare med dofter. Dyra och äkta tobakssmaker. Det tyckte jag lät poetiskt, när jag skulle välja nya e-cigg för att någon gång få tag i rätt typ för att få ett slut på ett fyrtio år långt rökande. E-ciggaretter är åtminstone fria från skadliga ämnen och tillsatser, även om man fortfarande underhåller ovanan.
Maken, som röker pipa, ville prova e-pipan. Men kommer han längre än så? Vi får väl se.Men det vore en syn för gudar att se, när han sitter i jaktrummet och läser och vill komma överens med en e-pipa.
En annan fördel är ju att luftrenaren inte skulle behöva jobba så mycket. Jag rengjorde den häromdagen och microfiltren var knallgula av sepiafärgad nikotin. Riktigt äckligt. Mer än så behöver man egentligen inte se för att förstå hur man ser ut inuti.
Man märker det även varje gång man ska putsa fönstren. Först brukar jag ta en vanlig kökssvamp med diskmedel till grovrengöring och smutsvattnet som rinner ner är mörkgult. Efter detta tar jag vanlig fönsterputs.
Skillnaden blir som natt och dag.
Det vore en utomjordisk befrielse att slippa, för naturligtvis är ingen av oss intresserade av att gå ut och röka. Vi är “old school”. Hela den positiva meningen med rökning – för det finns ju en – försvinner om man måste göra sig besvär för att få sig ett bloss. Röker gör man ju för den sociala samvarons och avslappningens skull, inte för att stå ute på en yttertrapp och huttra. Det här är ju helt klart ett alternativ, och ännu ett argument (åtminstone för makens del) är ju att han heller inte röjer sitt pass i skogen med cigarrettrök.

“Linslus”

linsNågot som jag aldrig provat på, när det gäller utseende, så är det färgade linser! Man måste prova allt, men det här har jag dragit mig undan i hela livet – mest för att jag tror att det är obehagligt att peta in liser i ögonen. Av samma anledning har jag undvikit kontaktlinser, trots att det skulle smickra mig betydligt mer att slippa glasögon.
Men nu är jag van vid dom. De har blivit en del av min identitet.

Nåja, nu har inte mycket av modern kosmetik funnits riktigt så länge som “hela mitt liv”, men jag tror inte jag skulle ha provat på färgade linser i alla fall. Av nyss nämnda anledningar.
Men nu ska jag göra det.Om inte annat som för att se hur de närmaste reagerar (eller inte) när de ser mig med gråa eller gröna ögon. “Det är märkligt vad få som reagrerar”, sa en väninna – och jag var en av dem hon menade. “De brukar notera att det är något som inte stämmer, men sällan komma på vad.”

Ibland blir jag lite sorgsen. När jag var ung, och faktiskt rätt snygg, så skulle jag ha frossat i alla kosmetiska möjligheter och experiment som finns idag, om de funnits, men som dåmera inte ens var påtänkt.
– Vad lite jag hade!
Jag fick aldrig vecko- eller månadspeng! Det slår mig nu. Jag fick aldrig pengar att köpa smink för, jag fick tjäna dem. Det gjorde jag med att arbeta på ett dansställe om helgerna, där folk lämnade in ytterkläder och fick en nummerbricka för att senare hämta ut dem.

Men som alla andra fyllde jag ju år och firade jul, och då kunde jag få kuvert med penninggåvor av föräldrar och släkt, som jag förstås använde att köpa smink för. Den maskara som fanns på den tiden fanns i form av kompakta kakor. Man spottade på en borste (eller doppade i vatten) och gnuggade den i kakan, sedan applicerade man maskaran på fransarna.

Jag fick, kommer jag ihåg, en liten ask ögonskugga av min bästa väninnas äldre systrar. Men de hade alla blåa ögon (jag var brunögd), så ders färger stämde inte med mina.
Jag gick alltså omkring med blå ögonskugga och använde blå kajal. Alternativet var ingen ögonskugga alls, men det gick inte för sig.

Jag kommer ihåg när jag var fjorton och stal kastanjevatten av min mamma. Det var en stor brun flaska med starkt pigmenterat innehåll. Om man bladade det med vanligt vatten kunde man med en bomullstuss badda det i ansiktet och få en gyllenbrun färg. Det tyckte jag var ett mirakel.
Senare kom kompakt puder in i mitt liv och det var jag storförbrukare av, fast det ansågs vara “tantsmink”.

Nu är jag tant men använder inte “tantsmink”, för jag anser att allt smink bara förtydligar hudens åldertecken. Trist. (Nu när det ätligen finns så mycket att välja på, kan man inte experimentera).
Men linser kan jag faktiskt använda, om jag nu vågar släppa rädslan och peta i ögonen.
Men de kanske ramlar ur och fastnar i ansiktet. Typiskt “tant”.

En vägran att tro

Vi är de sista visselblåsarna
Före – och i synnerhet efter – manifestationen för regeringens avgång lessnade jag på att betrakta pennan som mitt svärd i en allt tydligare tecknad papperslös humbug-tillvaro. Där har pennor inte längre underlag för sin existens.

De flesta känner i ryggmärgen att det är något ohyggligt som väntar. Allt de kan, tror de, är att blunda och vänta på ett förnuft som aldrig kommer fångas under deras livstid. De lägger – här och nu – grunden till att inte heller våra efterlevande generationer ska kunna få se skymten av det Sverige som håller på att gå förlorat, och i flera avseenden redan är förlorat.
Vi kommer inte kunna låna dem våra ögon till att se vad vi har sett, inte heller att gråta med, när de läser våra berättelser om vad som berövades dem. Vi är de sista svenskarna.

Jag associerar spontant till mohikanerna som européerna pressade norrut och in i Massachusetts och Connecticut. På sin tid. Där fick de förstås inte leva ostörda. Heller. De drevs vidare västerut till landområden vid Mississippifloden. Där gick de samman med en annan stam, vilket medförde att de förlorade sin etniska identitet. En liten falang kristna mohikaner hjälpte de engelska patrioterna under amerikanska revolutionskriget och massakrerna. Dock tvångsförflyttades de få återstående mohikanerna till ett reservat i Wisconsin. Kommer vi bli som dem?

Förtränger vi att vi stadigt påbjuds undertrycka vår etniska och kulturella identitet och systematiskt plundras på våra tillgångar genom politiskt högförräderi är lika illa som att vi gruppvåldtas under mångkulturaffischer på arabiska.

Det är är en osannolik historia om hur skrupelfria svenskar, däribland moderata politiker, förenar sig med islamister i ekonomisk jihad mot svenska skattebetalare.
När det viftas med feta, svenskstulna sedelbuntar låter islamisterna de annars så heliga skäggen falla och byter lika lättvindigt bort sina muslimska namn, som andra byter kaffefilter.

Det enda som skiljer dessa företagsamma herrar åt från övriga skabben i regeringskanslierna, är upptäckten. Alla är de värda byxnedryckande avslöjanden, den sortens  uppmärksamhet som vi normalt skulle ha den tredje statsmakten (medierna) till, men som sannolikt mutats eller hotats till sanningsförtigande och medlöperi istället. Kort sagt, på ofräscht nyspråk: vi rövknullas dagligen från två håll. Och måste gilla det.

Jag vägrar tro att journalister kan låta bli att utöva sitt yrke med flit. Gör elektrikern det? Nej, för han vet vilken fara han utsätter människor för om han underlåter göra sitt jobb.
Men så är det:  journalisterna har kommit att bli en del i samma lögnfärdiga koreografi som politikerna. Folket har, som sagts, övergivits från två håll.
Svenska journalister har nu till uppgift att få oss tycka synd om verktygen (invandrarna) för ett fullskaligt svindleri. Gör vi inte det är vi – som bekant “rasister”. Perspektiven i humanismen och antirasismen är medvetet omkastade. Målet är att göra vårt land bankrutt och lämna oss med en krigszon av fördärvelse, fattigdom, sjukdom och våldsamheter av en importrad brutalitet vi aldrig sett kulturell motsvarighet till, eller har ett naturligt försvar mot.

Högspänning

säkerhet

Vacker utstyrsel

Igår då. Jag trodde jag såg två män som nyss klivit ut ur en rymdfärja eller liknande, när mina båda grannar kom stegande genom källarplanet för att hjälpa till med våra elproblem på firman. Jag blev nervös av åsynen. Men det var praktiska skyddskläder, måste jag säga. Skyddsutrustningen tålde 100 v.  De höll på länge, men jag vet egentligen inte med vad, eftersom jag inte fick stå i närheten. Huvudsaken var att allt fungerade igen, när rymdmännen stegade upp och tillbaka ut igen. De där killarna jobbar ju med det här till vardags, förstås. Annars hade de inte haft full mundering, och antagligen inte heller vågat ge sig på elskåpen och strömdjungeln som finns där nere.

Jag tänkte att jag kunde behöva en sådan dräkt – med hjälm och alltihop – för egen del när jag jobbade med hundarna, för ibland är det med fara för livet. Särskilt när hela hundgänget ska bada, trasslar in sig i sladdarna till pälsfönarna i badrummet och är nära att dra både fönarna och mig med sig rätt ner i badkaret.

Nu ska man inte ha elektriska apparater i närheten av vatten, men ibland är det helt enkelt mest praktiskt. Eller… en genväg? Det är ju i det enorma badrummet som trimbordet står, det är där hela hundsalongen är uppriggad nu, från att tidigare ha tagit för mycket plats i hallen. Där är närhet till allt som man egentligen behöver när man trimmar – som badet.
Fönarna och trimapparaten står naturligtvis inte intill badkaret, inte nu längre, men jag medger att det blev fusk med det i början innan allt kom på plats.
Men jag är bra sugen på den där skyddsutrustningen, i alla fall. Gud vet vad man kan råka ut för när man skurar golvet i närheten av makens datarum. Har ni aldrig sett elurtag, sladdar och apparater förr, ska ni göra ett besök där. När jag blaskar med vattenhinken där inne, kan det vara lätt att ordna  till en permanent.