Foto: mammamillan4.blogspot.com

Foto: mammamillan4.blogspot.com

Åh, vad härligt det är att dricka en skvätt iskall blandsaft. Den smakar moget och rött. Inte så mycket bär eller frukt, som tillsatser, men gott ändå. Den anspråkslösa blandsaftsdunken från Ica duger. Fyller sitt syfte. Även om det är så, kan jag inte glömma farmors rekorderligt hemmagjorda svartvinbärssaft.  Eller om det var hallonsaft.  Bär som bär. Bär är ju bär.

Farmor, go och rund om armarna, förvarade saften på burk. Törstsaften. Hon klimpade ner en klick mörk gelé i ett dricksglas och hällde över med immande källkallt kraftvatten. Ända upp till glaskanten. Femåriga jag studerade misstänksamt de rosa slöjorna som lösgjorde sig från geléklumpen och virvlade upp mästerliga formationer i vattnets begränsade rymd. Sakta blev klimpen mindre och mindre.
Smälte som en iskub i varmvatten.

Med en sked rörde jag beslutsamt ut de sista blodådriga strimmorna och drack upp alltsammans med tandisande törst.
Jag drack – himmelriket på glas – alla dessa varma barndomssomrar till botten. Farmors bästa saft. Låter sig inte mätas med någon annan saft.
I denna råkalla mörkerkväll kan jag inte inte låta bli att smutta på några förvarningslösa minnen som kommer på besök.  Minnen går också röra ut. Kanske inte i vatten, men i nattsvarta höstkvällar.

 

Print Friendly

Leave a reply

required

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.