O

ron tätnade som rök i den långa sjukhuskorridoren. Syrefattigdomen slog nästan läger under taken.
I vårt bedövade tillstånd fick vi ett intryck av att den förbiskyndande personalen sveptes in i vag kondens.

Tätt intill mig skavde den jag älskade mot min axel. Vi skälvde som genomskinliga enheter i en kristallkrona och var nästan klingande.

Jag såg på hans profil.

På sista tiden hade ansiktet fått just det där tidsobestämda uttrycket, som om han vore förtryckt på ett sekelgammalt tidningspapper. Blickarna var mörkare, numera, och slog ut ur ögonhålorna, som vore de ådringar i ett marmortempels fasad. Pupillerna drog ihop sig och var ointresserade av att följa den stressade aktiviteten omkring oss. Vi hade ett eget, invärtes uppror.

– Här är luften så fet att man inte vet om man andas in eller ut, viskade jag och rösten vek sig halvvägs genom meningen.

Till svar skramlade han med bilnycklarna i sina byxfickor. Själv slöt jag min knälånga kofta hårdare om livet.
“Livet lever, leverliv,” for det platoniskt genom huvudet.
Ramsorna fungerade som ett slags lackmuspapper mellan känslorna och den knappt avläsbara vårdpersonalen. Rytmen i mantrat hade en mild, ångestavledande effekt.

Den dagen vi fick beskedet om att det mest sannolikt rörde sig om levercancer, flyttade vi fram förmågan att leva bara en centimeter i taget. Något, till och med mottagligheten för information, behövde repareras och öppnas med något som inte uppfunnits än.

Det stod en lång rad fyrkantiga stolar med säckvävssträva dynor längs väggarna. Sepiafärgade. Allt här hade samma färg som en mycket värdigt åldrande medeltida tapet. När som helst förväntade man sig se franska renässansfigurer kliva rakt ut ur väggen.

Ingen av oss hade tid att sitta ned i detta ogästvänliga och fyrkantiga. Vi väntade på läkaren som snart skulle komma och tvinga oss att ta på verkligheten. Tillvaron drog ihop sig i en astmatisk väntan, som vi instinktivt förberedde oss att fly bort ifrån på en given signal. Som sparvar.
Men vi stannade kvar och kretsande på samma fläck, precis som instängda tigrar kysste sina tunga galler i sin ofattbara längtan ut. Stolar var ju otänkbara hjälpmedel, i dem skulle vi se upp i ansikten och bli underlägsna.

– Nu kommer läkaren!

Långa ben i lite för korta vita byxor, hårt piskade av den öppna vitrockens utslagna längder. Han rörde sig som en skadad svan. Hastigheten i stegen fyllde rocken med luft och i den skepnaden närmade han sig oss som ett växande hot.

Randiga strumpor och kalvskinnssandaler, noterade jag. Det var väl inte särskilt snyggt?
Inte en enda gång lyfte jag blicken högre, än till läkarens kliniskt bleka naglar. De plockade med inbillade saker i de vita djupen, som annars kunde tänkas ramla ut ur fickorna.
Men. Nu stannade han, stannade andningen och förflyttade tiden.

– Vi kommer skicka en ny kallelse nästa vecka, rapporterade läkarrösten, ovanför fickorna, naglarna och vårt förstånd.
– …är …det ..? försökte jag inflika, utan att uttala faran.

Jag föreställde mig en professionell blick med skolad empati, men vågade fortfarande inte lyfta min egen. Rädslan för att inte hitta den förväntade livlinan i hans ögon var nästan lamslående.

– Vi ser det inte som överhängande, avbröt rösten mina tankar. Först vill vi har fler prover. Det är allt vi vill säga just nu.

Det var alltså inte en fråga om vad han kunde svara, det var en fråga om vad han ville svara. Nyanserna och ordvalen klöste sig fast i dagmedvetandet, ett sätt att överleva ögonblicket.

Vi hänvisades tillbaka in i gissningarna igen.
“Vad var det som inte var överhängande?”

Vi frågade inte. Öppnade vi munnen kunde något rämna. Eller så såg vi en kortlivad möjlighet att hålla Det Värsta Svaret på avstånd ett tag till. Vi klövs mellan behovet av att få veta och viljan att slippa.

Besvikelsen och samtidigt lättnaden i att inte få ett klart besked den här gången heller, gjorde oss långsamma i det snabba ögonblicket.
Allting utanför oss rörde sig kvickt som i en feberdröm, men inåt sänkte vi världen i sirap.
Istället för att ställa de inövade frågorna vände vi på varje ord som på gråstenar, sökte och fann outtalade budskap under dem. Gissade deras namn.

Kanske hade vi intalat oss att vi just den här dagen skulle få springa ut ur sjukhusets entré med examen i våra steg och hand i hand med tio dagars semester. Att vi äntligen skulle få leva, utslängda i en sommarberså som befriande skratt.

Istället drogs handbromsen åt.

På vägen ut grälade vi om det som inte var överhängande. Ovissheten om vad läkarens uttalande egentligen betydde spelade ut oss mot varandra och vi gav varandra skulden.

Väl ute i den kyliga våren drog grälet ihop sig som ett fruset djur. Det orkade inte mer. Vi återvände in i tidlösheten och bilen. Allting hade ett slut. Inget kom tillbaka.
Där satt vi med startnyckeln i tändningslåset och stirrade genom vindrutan. Regnet knackade på som den kalla pulsen hos en ödla. Ihållande.

– Vi borde nog ha satt perenner istället, sa jag.

 

Print Friendly, PDF & Email

Leave a reply

required

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.