Avskydd journalist?

Avskydd journalist?

Andreas Ekström är reporter på Sydsvenskan. Han går till hätskt angrepp mot krönikören Julia Caesar och hennes läsare, tillika försvarare, därför att han anser att hans prisbelönta DN- kollega, Niklas Orrenius, behöver stöd.

Orrenius, som är så erfaren och skicklig, har tvingats till något så hemskt som att byta telefonnummer för att slippa obegåvade verbala utfall till följd av sin svårslagna intervjuteknik av Julia Caesar. (Hur många gånger har inte vanligt folk fått byta telefonnummer och till och med mejladresser för att slippa journalister?) Detta emedan människor som du och jag, som Julia Caesar, tvingas byta hela identiteter och begränsa våra sociala liv i största allmänhet för att riskfritt kunna framföra våra åsikter enbart på bloggar. Vårt brott är “fel” åsikter. Tyvärr, för dem, väldigt populära åsikter.

En av oss tog sitt liv i februari efter att ha hängts ut som rasist i Expressen.  Det slog hela hans liv i spillror.  Detsamma gjorde en äldre gärningsgod kvinna i Röda Korset, som sparkades från sina ideella uppdrag och förföljdes av den hetsande, rasismanklagande pressen för att hon uttryckt en åsikt om att Sverige borde ta hand om sina egna som for illa i första hand.

Vad lärde de sig av detta? Inte ett skit. Åtskilliga av oss misshandlas och kränks i sociala- och övrig media å det grövsta, dagligen, av såväl väl ansedda journalister som deras verkställande fotsoldater bland kriminella och autonoma grupperingar – som de dessutom anlitar till sina gräv. Jag kan ägna åtskilliga rader åt att räkna upp alla skräckexempel på oförrätter, lögner, hot och olagliga övergrepp som drabbat oss till följd av enbart sanna, osanna och helt onödiga krigsrubriker och missaktningsväckande guilt by associations-artiklar, men stannar där. Annars hamnar jag i samma deprimerande och psykiskt förlamade kristillstånd som gjorde att jag nästan slutade skriva helt. Jag måste se till proportionerna, helt enkelt, för det är nog värre att behöva byta telefonnummer, när man har betett sig som ett kräk mot vanligt folk som betackat sig uppmärksamhet och blivit rädda.  Alla på vår fria sida om åsiktskorridoren vet exakt vad klockan är slagen, när journalisterna börjar hänga på låset.

hemligt

Ja, varför lägger man ut sitt telefonnummer själv, om man tänker anklaga krönikörer för att inte censurera någon del alls i de meddelande man sänt dem?

 

Anledningen till varför Ekström anser att det är är väldigt synd om Niklas Orrenius kan förstås läsas i Julia Caesars egen krönika – Mardrömmen – på Snaphanen.dk. Gör det först.

Ekström är själv proffsjournalist.
Han skriver bland annat om hatsajter på sin plattform Sydsvenskan, precis som kollegan Orrenius gör detsamma från sin, DN. Här har vi de tunga pojkarna, eller som farmor skulle ha kallat dem: grabbarna med chokla´i röva.  Och vad gör de av det hela? Ber de om ursäkt när de inser att har skrämt nästan livet ur en äldre och hjärtsjuk kvinnlig krönikör som till skillnad från dem berättar om den varningsblinkande samhällsutveckling som bekräftas av en allt större läsarskara? Nej, de anklagar henne för att inte veta vad hon upplever och vara skyldig till att några läsare reagerar med vrede på hur de bär sig åt.

Ekström, som inte definierar sig eller sin tungt skattefinansierade plattform som hatisk, kallar sympatisörer till landets tredje största parti, som i en mätning till och med blev landets största part, för otidigheter.  (Det är snällt sagt av mig.) År 21013 fick hans tidning 2 224 458 kr av våra gemensamma skattemedel i stöd för att så sent som i år kalla en fjärdedel av oss och ett okänt antal prenumeranter för lågpannade as.  Det är inte vackert. Det är inte smart heller.
Det är bland annat folkets vrede som Julia Caesar skriver om och om vilka som bär tyngsta skuldbördan till det ansvarslösa och moraliska haveriet som huggit sina gifttänder i landet och förlamat det.

DN har förklarat krig, rasar tidigare ledarskribenten, idag fria konservativa opinionsbildaren och politiska bloggaren Marika Formgren, till följd av hetsen mot Julia Caesar.  Hon uppmuntrar oss att bojkotta yttrandefrihetsfientlig media, och säger:

Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.

Men att han dessutom skickar agendajournalister för att försöka skrämma Julia Caesar till tystnad får varningssignalerna att slå om till krigslarm. För Julia Caesar är ingen näthatare.


Nej, väldigt få av oss som utpekas för att vara både det ena och det andra från 30-talet brunaste säckväv, är några näthatare. Vi är uppfostrade att bete oss och hålla god ton, även när vi är som värsta ansatta av de verkliga hatarna som inte heller drar sig för att använda våld. Men också vi kan tappa tålamodet och slå ifrån oss med avmätta syrligheter och vassa ifrågasättanden, vilka då genast kallas för näthat. Vilka som bedriver näthat och format en mobbingkultur är för de flesta ganska uppenbart idag. Det smickrar inte prisbelönta journalister och deras plattformar.

Ekström gör ju inte situationen bättre för varken DN eller Orrenius med sitt djupt föraktfulla inlägg:

“Jag är besviken över bristen på publicistisk resning till försvar för en kollega som har bedrivit helt normalt journalistiskt arbete.”

Du lille vän – om det är ett “helt normalt journalistiskt arbete” som ni karaktäriserar vad ni utsätter Julia Caesar för, så är hoppet för svensk media verkligen ute.  Det kallar vi istället för politiskt motiverad personförföljelse och andra fall för lynchmobb. Det är övervakande paprazziametoder ni använder och ingenting annat.

 Ekström tappar koncepten medan han fortsätter tugga avsky:


“Den hatande extremhögern skyr just nu inga medel. Dess partiledare spelar Ultima Thule på sitt piano i offentligheten, eftersom han vet att han inte behöver sminka över något längre. Och hans följe är faktaresistent. Det nöjer sig inte förrän motståndet har tystnat, och motståndet definieras ju inte som ”personer med en annan politisk uppfattning”, om någon till äventyrs trodde det.”


Vad har Jimmie Åkesson med det här att göra?

Det blir allt tydligare att dagens journalister på våra största tidningar inte klarar av skilja äpplen och päron åt. De hotas av andras framgång, om den så ges till skribenter i alternativ media eller ett parti, som inte torgför deras avskärmade och ofta lögnaktiga verklighetsbild. Det bekräftar bilden av en mediekår i fritt moralisk fall, som Julia Caesar – själv en gång DN-journalist- vet att beskriva. Hon är veteran och en yrkesskicklig sådan. Hon har all rätt att förfasa sig över sina före detta kollegor för att helt ha svikit sitt journalistiska ansvar, och det är en fruktansvärt öm tå att trampa på en journalist som är medveten om sitt stora bedrägeri.

Det vet han också, som kallar Julia för en maktfaktor, och det är väl här vi närmar oss sanningen. Agendajournalisterna känner sig hotade av en äkta journalist som tagit och fortfarande tar sitt yrke på allvar. Här har vi också anledning till de påflugna hembesöken.

Jag tror nu inte att Julia är rädd för journalisterna som sådana, utan för vad konsekvenserna blir av att få sin identitet röjd i ett land som Sverige, vilket till stor del är journalisternas fel. Den här typen av politiskt motiverade människojagande agendajournalister är väl medvetna om att de bara behöver droppa hennes namn så sköter de antidemokratiska fotsoldaterna resten.

Om man använder pseudonym så är detta i sig ett fullt tillräckligt meddelande rakt ut om att man inte tänker ge intervjuer i egen identitet eller på annat sätt vara tillgänglig. De besökte hennes riktiga adresser, riktiga namn. Tänk efter.

Att använda bevekelsegrunden “när representanter för media ursprungligen vänligt inbjuder till samtal ” om något som författaren ifråga både i böcker och 201 krönikor redan uttömmande berättat om, är det fullt tillräckligt för att förstå att avsikten med “samtalet” är en helt annan än att “vänligen samtala” om hennes åsikter.
Om hennes åsikter står ju att läsa som skingrar alla frågor för vinden.
För övrigt fäster jag formuleringen “ursprungligen vänligt” vid en pin. Det betyder att när Julia inte var intresserad av några samtal så förändrades den “ursprungligen vänliga” tonen.

Det är självklart skadeglädje, skandalisering och hämnd för hennes uppriktiga skrivelser om journalisternas antidemokratiska tragedi och önskan om konsekvenser för den som bryter sig ur vänsterfåran, som kontakten handlar om. Inbilla ingen något annat.

Vad som än händer efter “oskyldiga” uthängningar, så anser sig journalisterna stå utom räckhåll för ansvar för detta. Vad som än händer kan de putsa vidare på sina goda glorior med samma a la 30-talets “jag gjorde bara mitt jobb”-attityd som en katt slickar grädden av en tass.   De projicerar alltid och kommer alltid projicera sina egna misslyckanden på andra och klä sig i pridefärgade offerkoftor.

De tror att självrättfärdighet är en dygd. Detta är anmärkningsvärt på flera sätt, för det är just ansvar hos alternativa medier de trycker på när sådana berättar sanningen, redovisar fakta och kompletterar uppgifter som msm-medierna utelämnar. Om någon grupp, de själva eller annan tyckare utsätts för påhopp efter oförskönade artiklar, så utkräver den kollektiva journalistiska eliten “ansvar” och inte helt sällan inskränkt yttrandefrihet i olika modeller för explicit sina
åsiktsmotståndare/altenativmedia.

Men samma ansvar omfattar aldrig dem själva. Fast det är dom som yrkesmänniskor med inte helt sällan skattefinansierad plattform som har det ansvaret och inte ens gör sitt jobb därifrån – de skildrar ingen objektiv verklighet,  de är enögda, och sätter folk i klistret bara därför.

Det handlar om att respektera människor integritet och en individs önskan om att behålla denna.
Inget av journalisternas påträngande agerande i det här fallet skvallrar om vare sig respekt eller hänsyn för Julias anonymitetsönskan. Inför pressetiken visar de sig fullständigt tondöva. De hotar Julias anonymitet bara genom sin blotta närvaro vid hennes rätta adress. De vet ju var hon bor. 

Julia är inte yrkesverksam. Bara det att reportrar, välkända för hatdrev, samarbete med våldsvänster och sina integritetsinbrott, kontaktar henne i ett namn som hon för dettas skull gjort allt för att dölja, är ett hot som bara den mest inskränkte inte kan begripa.

Detta begriper de givetvis och de ska inte ens försöka påskina annat. Framförallt inte till en veteran som Julia. Det är fånigt.  Jag tror inte hon tar åt sig av de här hysteriska bloggposterna från Ekström och Orrenius, för de gör bara som de är vana vid – skyddar och förvarar förövarna, om de har fel hudfärg eller åsikt, och skyller på offren.

Pinsamt för Ekström
På sätt och vis måste det kännas otacksamt att ta Orrenius i försvar, när han omsider bekräftar att han trakasserat Julia Caesar.  Detsamma gör Annika Hamrud, enligt Fria Tider.

FT: Det har väl betydelse hur många man är som dyker upp utanför en 70-årig kvinnas dörr och ringer på?
AH: Men hon var ju inte hemma?

Det var med förhoppning om att Julia skulle vara det som Hamrud med sin (obekräftat) vidhängande flock besökte henne, så hur fungerar det försvaret? Vilket förbannat dumt svar.

*klick*
Luren slängdes på, skriver Fria Tider.

Hamrud valde igår att blocka mig på Twitter efter att jag uttryckt min ringa förståelse för det “hat” hon ansåg sig ha utsatts för per telefon, efter att ha övervakat Julia Caesar och förhört hennes grannar. Hamrud tyckte naturligtvis synd om sig för detta, varför det föll mig in att trösta. Jag sa att ansåg att trakasserier är förkastliga. Mot alla. Av alla. Man bär sig bara inte åt så. Att klimatet hade blivit på det sättet, för alla, höll jag dock många journalister ansvariga för.  Den skruven tog. *block*

Många av dem märker alltså inte att de står för nätet största hat som i egenskap av rikstäckande förebilder missbrukar maktövertaget, denna sin sanningsvittnande förmån, genom att med största förakt utmåla utvalda människor med andra politiska åsikter än de själva som ondskefulla och därtill tillskriva dem en mängd fördomsfulla och elaka epitet. På inga villkors vis får de drabbade av dess epitet reagera defensivt, eller ge igen och känna rättmätigt förakt för dem, utan att anklagas för att brista i den respekt som de anser sig ha monopol på samt för att vara näthatare.  Eller lågpannade as, som Sydsvenskans Andreas Ekström så kärleksfullt uttryckte sig. Han vill ha respekt för det.

Efter att ha blockat några stycken (mig inklusive) twittrar dock Hamrud om att det är “intressant att de flesta som bloggat eller skrivit artiklar om Julia Caesar-historien enbart skriver om Niklas Orrenius”.  Hur kan det förvåna, när hon blockar människor som hon samtalar med? Blockning är Twitters motsvarighet till att slänga på luren.

För att vara journalisters envisa sätt att att anklaga dissidenter och bloggare för att vara överkänsliga, inte tåla granskning, konfrontationer eller vilja medverka till intervjuer, så har jag en försiktig uppfattning om att jag inte tycker att våra prisbelönta eller mest erfarna journalister föregår med särskilt goda exempel. Visserligen kan man understundom sjunka ganska lågt, men det är onödigt att krypa ända ner i kloakerna och göra agendajournalisterna sällskap där.
*klick*


 

Print Friendly, PDF & Email

3 kommentarer på “De lågpannade asens rätt till vrede

  1. sven svensson

    Bara en liten detalj i denna historia… uppenbarligen så blir NO störd av att JC lämnar ut hans telefonnummer men som det framgå av krönikan på Snapphanen så fick Julia detta på en lapp som NO satte på hennes bil . . .

    1. Vickan Post author

      Orrenius har spridit sitt telefonnummer vida omkring sig på sociala medier,så detta var ingalunda hemligt.
      För den skull ska ingen ringa, och ingen ska heller skriva hotfulla saker.

  2. Pingback: Julia Caesar får hedersmedalj | Sjunne [ dot ] com

Leave a reply

required

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.