Bild: lokus.se

Bild: lokus.se

I min trygga barndom på 60-talet anordnades Söndagsskola i granngårdens missionshus. Det låg omgivet av resliga björkar, gärden med betande kor och täta skogsbryn. Varje söndag fylldes två förmiddagstimmar med pustande psalmmusik från en tramporgel, som vi stämde in i med texter som vi lärt oss utantill. Vi undervisades i moralfrågor, om betydelsen av förlåtelse och att aldrig hålla någon utanför gemenskapen.
Den Gyllene Regeln: “Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Nyckelorden var tillit och förtroende.

Tilliten vi kände gjorde toleransen för det udda eller avvikande självklar. Inom rimliga gränser. Våra gränser. Med fullt förtroende för varandra och omvärlden behövdes inga låsta dörrar. Hemfriden respekterades. I de sällsynta fall den inte gjorde det, hade polisen resurser och fick göra sitt jobb. Det var riskfritt att säga “allt mitt är också ditt”, för alla visste att de fick samma bemötande tillbaka. Om inte genast, så inom kort. De flesta hade nämligen gemensamma grundvärderingar. Vi visste varifrån vi kom, vi kände varandras ursprung och vad vi kunde förvänta oss av varandra. Trygghet och ömsesidig respekt.

Under tiden som vi lyssnade på det ansträngda stånket från tramporgeln och pedalernas smällande, fyllde vi medels feta oljekritor och blaskig vattenfärg i våra målarböckers förtryckta konturer som föreställde kristna motiv av Jesus, lamm och herdar, och andra kända bibelscener. Vi trädde ganska fula halsband av handmålade makaroner, blusknappar, korta plaströr och chevronpärlor. Barnen kände varandra och var från samma bygd, precis som föräldrarna. Även barnen vi av olika skäl inte tyckte värst mycket om, de bråkiga och skitiga, var ändå -när det drog ihop sig till något slags allvar – upptagna i ett “vi”.

Om några år skulle vi placeras i samma småskola, i små lugna klasser, där vi tillsammans i parallellklasser med andra årskurser kunde bli 12-15 stycken i en klass.
1:an och 2:an gick i samma klass, 3:an och 4:an i sin egen, och sedan 5:an och 6:an för sig. Vartannat år var vi endera äldsta årskullen, eller den yngsta. Lärarna var bara tre och lärde känna varje elev ända in i familjelivet. Det kunde inte bli tryggare och året 1967. Jag var 4 år.

På den här tiden skedde mordet på Eric Roland Bergfeldt i Lidingö, mordet på Ester Mattson i Sundsvall, Harry Wennström i Göteborg, samt och trippelmorden på Uno Helderud, Lars Birger Wikander, Nils-Bertil Nilsson i Handen. Kuriosa.
Året efter 1968 mördades Berit Maj Nilsson, det så kallade Stäketmordet i Sundbyberg.
Fyrtiosex år senare dör varje år omkring 350 personer i Sverige på grund av dödligt våld.  Det handlar om mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Enligt BRÅ, 2012, anmäldes 16 900 sexualbrott, där hälften var ofredande och året för dess (2011) 6 509 våldtäkter per dygn. Aftonbladet skriver om 17 våldtäkter per dag.

Det hände något med vårt trygga Sverige år 1975. Sossarna var vid makten.
Det var då en enig riksdag beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt. 2010 skrev en omotiverat stolt Reinfeldt in det i vår grundlag- trots facit över utvecklingen. Att följa brottsutvecklingen från 1975 fram till idag är närstudie i tragedier och att på riktigt “bevittna en nationell katastrof”. Vi lever i facit på hur våra etablerade riksdagspartier ville att invandringen skulle förändrat Sverige. Våldsbrotten har ökat med 316%.

Det största som hände under de kommande åren var att en glasögonprydd flicka i Karlstad fick bo hos sin farmor i några år och därför flyttades över till vår byskola. Ingen av oss andra hade glasögon eller kunde jargonger från stan, så hon var annorlunda och blev mycket populär. Det var första gången i livet som hon stod i centrum och för en termin fick vara lite mer än bara en vanlig unge ur mängden.
Karin blev min bästa vän.

I vår generation var vi fortfarande präglade av tillit och kunde uppleva sådan av goda skäl. Inte ens sena kvällar behövde vi vara rädda, inte se oss om över axeln när vi traskade de månskensbelysta skogsvägarna fram, eller hålla hårt i väskan när vi sneddade stadstorget. Sverige bestod av en ohotad majoritetsbefolkning som var samma andas barn . Vi blev visserligen strängt förmanade att aldrig tala med främmande människor, än mindre följa med sådana, men ingen förälder var egentligen orolig för att något liknande skulle hända. Det enda vi varnades för – på riktigt – var att ta emot skjuts av farbror Gustavsson i sin svarta Volvo Amazon, för han var halvblind och såg sig inte för i korsningarna när han svängde ut för att fullgöra sin resa fram och tillbaka till en av byns 4 lanthandlar, av vilka bara en fortfarande lever efter de 45 år som gått. Han körde bil med Guds försyn och änglavakt, sades det, och en vacker dag anade man att hans tur skulle ta slut. Då skulle inga barn bekläda baksätet.

Söndagskolefröknarna var två prydliga och mycket behagliga medelålders systrar som bodde på promenadavstånd. Jag minns de milda ögonen och vänliga händerna. En av dem bar monokel. Den andra hade ibland sorgkanter under naglarna av jord efter trädgårdsarbete. Det var tiderna med hårknutar i nacken, långa pärlhalsband, nedvikta spetskragar, koftor över axlarna och gåvor från barnen – mest äpplen och vitsippor – på katedern. Frökensystrarna hade ingen bil, de gick till fots de slingriga små grusvägarna till missionshuset, vägar som bilar som inte hörde hemma i trakten sällan befor.

Den skadliga välviljan
Största faran som jag kunde utsättas för i Kroksängen, var den påflugna getabocken som hoppade över ett två meter högst stängsel varje gång den var ute samtidigt som jag promenerade förbi. Jag var 4 år. En gång i veckan traskade jag ensam till lanthandeln en halvmil hemifrån för att med några blanka enkronor i fickan handla de livmedel som jag orkade bära. Bocken var mig ett skräckinjagande djur, som med streckade pupiller inte kändes möjlig att blidka med bara ögonkontakt. Han var en utmaning att komma förbi, men bara på ditvägen. När jag gick tillbaka hem igen så hade ägaren i regel låst in honom i ladan.

Så snart bocken fick syn på mig bakom vägkröken hoppade den över inhägnaden och kom rusande mot vägen. Oftast lyckades den stånga omkull mig, men innan dess jagade den mig i flera minuter – ibland uppemot en halvtimme – runt en stor björk, som jag flydde till. Bark och flis sprätte när de hårda hornen slog i trädstammen. Än idag kan jag minnas den fräna doften av djurets päls och andedräkt. Det gällde att så länge som möjligt hålla bocken på andra sidan stammen. Jagandet runt björken höll på tills bocken blev trött och gick hem, eller tills bockens ägare – i bästa fall – upptäckte oss långt före dess och hämtade hem den med bestämda tag om hornen.

Att avsikten med den närgångna hälsningsceremonin -på getters vis- var mer lekfull än någonting annat, gjorde sällan någon skillnad för alla blåmärkens omfattning. Resultatet gjorde lika ont ändå. Bocken ville inget ont, men rejält ont var ändå det enda den lyckades åsamka mig. Bocken hette Bruse, som i sagan om de tre bockarna som klampade över bron, och en dag var den försvunnen. Ägaren hade tröttnat på alla rymningar och låtit den gå till en så mycket bättre värld, där inga inhägnader fanns.
Konstigt nog saknade jag den. Det blev tomt att aldrig mer behöva se upp för Bruse, för trots allt visste jag exakt vad jag kunde förvänta mig av honom. Men åren har gått och idag har den ersatts med något mycket värre med bockhorn och klövar. Den politiska ondskan förklädd till godhet.

“Den avsiktliga ondskan går att känna igen. Vi behöver inte tvivla när vi ser den. Den omedvetna och oavsiktliga ondskan har vi ett mer ouppklarat förhållande till. Den kan vara svår att identifiera ens när man har den framför ögonen. Ursäkterna kommer snabbt och ofta oreflekterat: “ Han eller hon menade inget illa.”
Men bristen på avsikt minskar knappast katastrofen eller lidandet för mottagaren.

Print Friendly, PDF & Email

Leave a reply

required

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.