Delicatstyle

poetisk kortprosa

Det drickbara ögonblicket

O

ron tätnade som rök i den långa sjukhuskorridoren. Syrefattigdomen slog nästan läger under taken.
I vårt bedövade tillstånd fick vi ett intryck av att den förbiskyndande personalen sveptes in i vag kondens.

Tätt intill mig skavde den jag älskade mot min axel. Vi skälvde som genomskinliga enheter i en kristallkrona och var nästan klingande.

Jag såg på hans profil.

På sista tiden hade ansiktet fått just det där tidsobestämda uttrycket, som om han vore förtryckt på ett sekelgammalt tidningspapper. Blickarna var mörkare, numera, och slog ut ur ögonhålorna, som vore de ådringar i ett marmortempels fasad. Pupillerna drog ihop sig och var ointresserade av att följa den stressade aktiviteten omkring oss. Vi hade ett eget, invärtes uppror.

– Här är luften så fet att man inte vet om man andas in eller ut, viskade jag och rösten vek sig halvvägs genom meningen.

Till svar skramlade han med bilnycklarna i sina byxfickor. Själv slöt jag min knälånga kofta hårdare om livet.
“Livet lever, leverliv,” for det platoniskt genom huvudet.
Ramsorna fungerade som ett slags lackmuspapper mellan känslorna och den knappt avläsbara vårdpersonalen. Rytmen i mantrat hade en mild, ångestavledande effekt.

Den dagen vi fick beskedet om att det mest sannolikt rörde sig om levercancer, flyttade vi fram förmågan att leva bara en centimeter i taget. Något, till och med mottagligheten för information, behövde repareras och öppnas med något som inte uppfunnits än.

Det stod en lång rad fyrkantiga stolar med säckvävssträva dynor längs väggarna. Sepiafärgade. Allt här hade samma färg som en mycket värdigt åldrande medeltida tapet. När som helst förväntade man sig se franska renässansfigurer kliva rakt ut ur väggen.

Ingen av oss hade tid att sitta ned i detta ogästvänliga och fyrkantiga. Vi väntade på läkaren som snart skulle komma och tvinga oss att ta på verkligheten. Tillvaron drog ihop sig i en astmatisk väntan, som vi instinktivt förberedde oss att fly bort ifrån på en given signal. Som sparvar.
Men vi stannade kvar och kretsande på samma fläck, precis som instängda tigrar kysste sina tunga galler i sin ofattbara längtan ut. Stolar var ju otänkbara hjälpmedel, i dem skulle vi se upp i ansikten och bli underlägsna.

– Nu kommer läkaren!

Långa ben i lite för korta vita byxor, hårt piskade av den öppna vitrockens utslagna längder. Han rörde sig som en skadad svan. Hastigheten i stegen fyllde rocken med luft och i den skepnaden närmade han sig oss som ett växande hot.

Randiga strumpor och kalvskinnssandaler, noterade jag. Det var väl inte särskilt snyggt?
Inte en enda gång lyfte jag blicken högre, än till läkarens kliniskt bleka naglar. De plockade med inbillade saker i de vita djupen, som annars kunde tänkas ramla ut ur fickorna.
Men. Nu stannade han, stannade andningen och förflyttade tiden.

– Vi kommer skicka en ny kallelse nästa vecka, rapporterade läkarrösten, ovanför fickorna, naglarna och vårt förstånd.
– …är …det ..? försökte jag inflika, utan att uttala faran.

Jag föreställde mig en professionell blick med skolad empati, men vågade fortfarande inte lyfta min egen. Rädslan för att inte hitta den förväntade livlinan i hans ögon var nästan lamslående.

– Vi ser det inte som överhängande, avbröt rösten mina tankar. Först vill vi har fler prover. Det är allt vi vill säga just nu.

Det var alltså inte en fråga om vad han kunde svara, det var en fråga om vad han ville svara. Nyanserna och ordvalen klöste sig fast i dagmedvetandet, ett sätt att överleva ögonblicket.

Vi hänvisades tillbaka in i gissningarna igen.
“Vad var det som inte var överhängande?”

Vi frågade inte. Öppnade vi munnen kunde något rämna. Eller så såg vi en kortlivad möjlighet att hålla Det Värsta Svaret på avstånd ett tag till. Vi klövs mellan behovet av att få veta och viljan att slippa.

Besvikelsen och samtidigt lättnaden i att inte få ett klart besked den här gången heller, gjorde oss långsamma i det snabba ögonblicket.
Allting utanför oss rörde sig kvickt som i en feberdröm, men inåt sänkte vi världen i sirap.
Istället för att ställa de inövade frågorna vände vi på varje ord som på gråstenar, sökte och fann outtalade budskap under dem. Gissade deras namn.

Kanske hade vi intalat oss att vi just den här dagen skulle få springa ut ur sjukhusets entré med examen i våra steg och hand i hand med tio dagars semester. Att vi äntligen skulle få leva, utslängda i en sommarberså som befriande skratt.

Istället drogs handbromsen åt.

På vägen ut grälade vi om det som inte var överhängande. Ovissheten om vad läkarens uttalande egentligen betydde spelade ut oss mot varandra och vi gav varandra skulden.

Väl ute i den kyliga våren drog grälet ihop sig som ett fruset djur. Det orkade inte mer. Vi återvände in i tidlösheten och bilen. Allting hade ett slut. Inget kom tillbaka.
Där satt vi med startnyckeln i tändningslåset och stirrade genom vindrutan. Regnet knackade på som den kalla pulsen hos en ödla. Ihållande.

– Vi borde nog ha satt perenner istället, sa jag.

 

Kraftsaft

Foto: mammamillan4.blogspot.com

Foto: mammamillan4.blogspot.com

Åh, vad härligt det är att dricka en skvätt iskall blandsaft. Den smakar moget och rött. Inte så mycket bär eller frukt, som tillsatser, men gott ändå. Den anspråkslösa blandsaftsdunken från Ica duger. Fyller sitt syfte. Även om det är så, kan jag inte glömma farmors rekorderligt hemmagjorda svartvinbärssaft.  Eller om det var hallonsaft.  Bär som bär. Bär är ju bär.

Farmor, go och rund om armarna, förvarade saften på burk. Törstsaften. Hon klimpade ner en klick mörk gelé i ett dricksglas och hällde över med immande källkallt kraftvatten. Ända upp till glaskanten. Femåriga jag studerade misstänksamt de rosa slöjorna som lösgjorde sig från geléklumpen och virvlade upp mästerliga formationer i vattnets begränsade rymd. Sakta blev klimpen mindre och mindre.
Smälte som en iskub i varmvatten.

Med en sked rörde jag beslutsamt ut de sista blodådriga strimmorna och drack upp alltsammans med tandisande törst.
Jag drack – himmelriket på glas – alla dessa varma barndomssomrar till botten. Farmors bästa saft. Låter sig inte mätas med någon annan saft.
I denna råkalla mörkerkväll kan jag inte inte låta bli att smutta på några förvarningslösa minnen som kommer på besök.  Minnen går också röra ut. Kanske inte i vatten, men i nattsvarta höstkvällar.

 

GOD JUL!

godjul2014

.

 

Nu är det snökramp i luften.
Det är hällregnets, glashalkans och den djupfrysta åkerlappens midvintertid. Julen lufsar närmare i grånad decemberrock. Vantade knogar, rödnypta kinder och isande tänder som biter om julgrisäpplet.

Frost sockrar dikeskanten, stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade kastrater.

Förväntan har en egen lyster; den är av lingon strödd, djupt granrisgrön och snöbelupen.
Julmotiv kring obesökta sjöar.

En plusgradig snögubbe har morotsnäsa och ögon av tallkottar hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i smältvatten, understundom översutten av en sparvfamilj.

Inramad av ett julgardinskt köksfönster; där mumsar jag på skinksmörgåsens rygg – struken med Graveljis hemlagade senap. Ett malt- och humleskummande glas med Apotekarens mörka Julmust har adventsäkta luciasmak.

I glaskanten avspeglas mitt ansikte i miniatyr. Ena kinden förstoras som en svällande julgranskula; blänkande rund och glöggfärgad.

Decemberskildring.
Klövsnö.
Hareskare.
Nästan utomkroppslig är vinterkvällens minustunna känselhinna.

Nu går alla klockorna. Fotsteg som tickar.
Här är köttbullar kronjuveler och den griljerade grisen långt från Jesu födelse. I krubbans guldfärgade halm kurar endast sömniga kaniner.

Inburna granarna doftar iskall gin och kåda, och de snövita vindarna som drar in över landet är som de första fjärilarna runt videungen. Små silskesvita katter, sovande mot fingertopparna. Silverspinn.
De har små drömmar.
Små fäbodar.
Klättrande som österrikiska bergsgetter i granbeklädda värmlandshöjder, ner mot Värmelns strand.

Det är is mot is.

Saltsten och törst för de vilda.

Inomhus är kulissen stämningsfulla julgardiner som beslöjar fönsterputsens landområde. Från klarhet till klarhet.
Där utanför lever rådjuren. Älg och möss vid knuten. Röd puls slår i snön från julgranens största kula, närmast fönstret. Julnäring för ögat.

Jag går i mina färgade rum och ger mitt namn åt ett inre frihetslängtande lejon som kysser sina galler. Fram och åter. Julkänning med förväntan i, som mandel. Lägger om julgardinernas obstinata veck, acklimatiserar dem till nya kombinationer av fall och fantasifulla lager. De finner sig i. De tar fönstren som de kommer.
Det gnolas Stilla Natt.
Vackerhetens tid.
Konstnärliga dekorationer och glögg.
Färgglädjen som sprakar över dukat bord, ja – den äger jag. Energi i varje detalj.

Ja, och fyra röda spetsservetter.

Jenny Nyström

Jenny Nyström

Kaffekraft

kaffe

*

Jag rycker åt mig min vita fleece-jacka från klädkroken och försöker erinra mig var jag lagt husets enda paraply. Det ligger kvar i bilens bagageutrymme. Där, i den prydliga bra-att-ha-lådan, kanar det omkring i svängarna och slår mot allting annat som slår tillbaka. Utom regnet.

Sätter på kaffebryggaren i köket. Doft av guld och inspiration. En aromatisk lega läggs mjuk och varm i munnen. Små medel, stora resultat.  Jag växer av kaffekraften.
Matar krukväxterna med veckonäring. Förberedelser. Semesterdroppen anordnas. Via snören mellan vattenfyllda flaskor och blomjord förlänger jag liv. Ersätter min närvaro med en annan. Växternas gröna ansikten gapar stort. Rotsystemen absorberar. Slurp.

Det glider samtidigt en känsla över köksbordet. Utkastad över duken lånar den eftermiddagens sista skuggor, dessa som regnet skakar loss ur namnlösa buskar med yviga gula blom, för att skildra en anonym befintlighet. Förnimmelsen sprider ut sig, som utspilld vätska. Sugs upp och ut i fibrerna. Det är tacksamhet. Inkurad i en pläd, med en mugg varmt kaffeblod mellan händerna, släpper jag in tryggheten. Balanserar längs den gyllene kanten.

– Det är ett lyxliv.

När klagomålen handlar om ett sommarregn.

Det är Advent…

jb 547

Jan Bergerlind. Bergerlinds förlag.

N

u är det snökramp i luften.
Det är hällregnets, glashalkans och den djupfrysta åkerlappens midvintertid. Julen lufsar närmare i grånad decemberrock. Vantade knogar, rödnypta kinder och isande tänder som biter om julgrisäpplet.

Frost sockrar dikeskanten, stryker sig mot staketen och några bortglömda gärdesstörar. En tjock domherre har intuitivt hittat den pålade havrekärven, och under den betar tre andra benäbbade kastrater.

Förväntan har en egen lyster; den är av lingon strödd, djupt granrisgrön och snöbelupen.
Julmotiv kring obesökta sjöar.

En plusgradig snögubbe har morotsnäsa och ögon av tallkottar hängande på axeln. Kvasten ligger för sig själv i smältvatten, understundom översutten av en sparvfamilj.

 

Läs mer…

Femte årstiden

S

nart är hösten här, tänker jag och lägger handflatorna mot fönsterglaset. Även pannan lutar mot den glatta kylan. Det drar lätt från en osynlig springa som kryssar svala streck över tinningen. Kontrasternas årstid. Nu är den på väg.
Ute i blåsten virvlar en varm färgrannhet. Den bebor löven som gör sina första ärevarv och sedan buklandar på den gräsiga regnmattan.
Mossljud.
Källdoft.
Årstidsskifte.
I bakgrunden puttrar en lycklig kaffebryggare. Kaffedoften beskriver sin närvaro med en klassisk, nästan litterär arom.
Jag läser djupet i det svarta guldet och tänker på dom hemlösa, alla dom utan beskyddande köksfönster att övervaka årstidsväxlingarna från. De framlever sin liv som tomma adresser, portabla rum i hudfärg.
Det är så sena augusti skildras med lika delar föränderliga nyanser och öden. Någonstans ligger alltid en hemlös i parken med tidningar lånade över höften. All energi går åt till att överleva, när de rådjursvarma legorna svalnar. Enbart färgprakten varken värmer eller mättar.
Men.
Min frihet smakar liljekonvalj.
Mina fotsteg är djur.
Hösten vrider om en känsla, som pumpas in i blodet. Själen är min femte årstid.

Kräftfest

krafta

D

e lyser som glänsande frukter mot uppläggningfatens porslinska vithet. Kräftornas svulstiga glöd, all denna skalbara prakt. Smakfulla klösdjur med korintögon, kungligt krönta med nyskördad krondill.
Sälta.
Och sensommarsol som landar i glasen.
– Skål!
Vi doppar färsk vallmofranska i vin och tumlar vår berusning genom natten. Talar om minnen och fjolår och sjunger en sång.
Det är doften av kväll, som fäster en skugga bak örat. En lurande räv. Prästkragar och violer. Ulla-faderulla-bakfulla. Skratten kastar girlander mellan hängbjörkarnas övergröna blad.
Det är Taube
och jag
i delad tegelröd augustikofta.

Det går mot Påsk

natur_farg_agg_l_bild2

N

u går alla klockorna. Fotsteg som tickar.
Det är snart påsk igen. En lång fredag som stäcker sig mot afton och blir till dag. Här är äggen kronjuveler och det stekta lammet långt från att få sitt bibliska blod strykt på var mans dörrpost.
Lindarna doftar skummande öl och de vita vindarna är de första fjärilarna runt påskpyntad videung. Små silskesvita katter, sovande mot fingertopparna. Silverspinn.
De har små drömmar.
Små fäbodar.
Klättrande som österrikiska bergsgetter i granbeklädda värmlandshöjder, ner mot Värmelns strand.
Snart.
Saltsten och törst.
Det röda vinet som kanske slås ut över en festduk, åderlåter den tjocka sötman i tygets absorberande fibrer. Minnesfullt. Kontrastfullt. För kulissen är tunna vårgardiner som beslöjar fönsterputsens landområde. Från klarhet till klarhet.
Där utanför lever snödropparna.
Tussilago, krokus och påskliljorna. Gul puls slår i snön. Påsknäring.
Vårbrytet är ju nära.
Jag går i mina färgade rum, ger mitt namn åt det frihetslängtande lejonet som kysser sina galler. Fram och åter. Årstidskänning. Lägger om vårgardinernas obstinata veck, acklimatiserar dem till nya kombinationer av fall och fantasifulla lager. De finner sig i. De tar fönstren som de kommer.
Vackerhetens påskstil.
Konstnärligt målade ägg och currykyckling.
Färgglädjen som sprakar över dukat bord. Energi i varje skrattande detalj.
Ja, och fyra gräddvita spetsservetter.