Krönikor

Den moderiktiga falskheten

*

*

Det är lätt att känslomässigt dras med och önska öppna gränser för flyktingar. Alla har rätt att fly och försöka skapa sig än bättre tillvaro än den de har, om de nu lever under all anständighets gräns. Men strikta undantag görs inte för kriminella som flyr (läs: smiter) för att undvika rättvisan i sina hemländer och för bidragsbedragare. Godheten har blivit ett allvarligt säkerhetsproblem.

Alla har rätt att fly
Många av folkvandrarna utnyttjar flyktingkaoset för att smita in i Europa under falsk flyktingflagg. Vi läser om IS-terrorister som avslöjas på bar gärning med att försöka passera som flyktingar, men hur många undgår upptäckt?
Vi läser också dagligen intervjuer med flyktingar som bara genom sina utsagor röjer att de inte är flyktingar med bristbehov utan bara vill till Europa för att tillskansa sig bekvämligare levnadsstandard som ska betalas av andra.
De kriminellas rättigheter att få skydd undan rättvisan i ett tillflyktsland hoppas jag saknar all diskussionsgrund.

Journalister utan gränser
Bortglömda i godhetspropagandan är Läkare utan gränser som gör verklig nytta på plats med humanitär medicinsk katastrofhjälp till människor som saknar hälsovård på grund av social eller geografisk isolering.
Bara i år har regeringen tagit drygt 8 miljarder från biståndet till de värst drabbade med dödliga bristbehov för att täppa till ett par hål i den svenska flyktingmottagningens stinkande Schwitserost, där välnärda välfärdsmigranter från säkra länder prioriteras högre än allt annat.

Svenskarna ska maka på sig
Dispatch skriver att Expressenjournalisten Anna Dahlbergs ledarartikel kan ses som en testballong. Anna Dahlberg föreslår att svenskarna ska ”maka på sig” och ”lämna över nycklarna till sina hyresrätter till bättre behövande”. Hur reagerar svenskarna på detta, eller har de slutat läsa propaganda om hur mycket mindre värda de är i förhållande till andra befolkningar?

Det är horribelt. Regeringen samarbetar med medierna om att förmå oss lämna över våra egna bostäder till flyktingarna som behöver dem bättre. Vem behöver en bostad bättre än någon annan?
Ju längre tiden går och ju flitigare regeringen “förklarar sin politik” för medierna, som i sin tur undervisar oss i hur vi ska styra våra känslor åt ideologiskt “rätt” håll efter ett självutplånande godhetsmönstret, desto snabbare utför går det.

Läs mer…

Över tid

eu

*

Kl 9 en grå och rå lördag. Gomorron. Slår upp alla “godkända” tidningar och inser att det enda som händer i Sverige just nu är att flyktingar flyr från andra länder.
“Jamen det är ju inte hit”, sa någon på byn. “Det är till Österrike”.

Han spottade i gräset och kände sig nöjd med den utvecklingen.

“Vart fortsätter de sedan, tror du?”
“Tyskland, en del i alla fall”.

Hade han fler förslag så nämndes de inte.
Jag stod tyst i orden och ritade cirklar med skospetsen i marken. Jag ville liksom inte störa.
Fick knappt luft.
Vi stod så tills jag i alla fall försökte säga något som verkligen oroade mig.

“Jag undrar,” sa jag,”hur alla de de här tusentals, snart miljoner flyktingar själva tror att de ska kunna välla in i samma land och allihop få bostäder, möjligheter och jobb eller bidrag. Hur de bara till det massiva antalet, på en gång, tror att de kan undvika få det som de redan hade det?”

Jag utelämnade konsekvenserna för folk som redan var medborgare i de anstormningshotade länderna.

Med den tanken lämnade jag honom och körde hem med min mjölk. I backspegeln såg jag ett stumt ansikte titta efter mig. Befolkningar växer över lång tid i alla länder, men de föds där en och en och då och då, eller som normalt: invandrar en och en då och då. Över tid.

 

 

brasagt

Twittwer 5/9 2015

De lågpannade asens rätt till vrede

Avskydd journalist?

Avskydd journalist?

Andreas Ekström är reporter på Sydsvenskan. Han går till hätskt angrepp mot krönikören Julia Caesar och hennes läsare, tillika försvarare, därför att han anser att hans prisbelönta DN- kollega, Niklas Orrenius, behöver stöd.

Orrenius, som är så erfaren och skicklig, har tvingats till något så hemskt som att byta telefonnummer för att slippa obegåvade verbala utfall till följd av sin svårslagna intervjuteknik av Julia Caesar. (Hur många gånger har inte vanligt folk fått byta telefonnummer och till och med mejladresser för att slippa journalister?) Detta emedan människor som du och jag, som Julia Caesar, tvingas byta hela identiteter och begränsa våra sociala liv i största allmänhet för att riskfritt kunna framföra våra åsikter enbart på bloggar. Vårt brott är “fel” åsikter. Tyvärr, för dem, väldigt populära åsikter.

En av oss tog sitt liv i februari efter att ha hängts ut som rasist i Expressen.  Det slog hela hans liv i spillror.  Detsamma gjorde en äldre gärningsgod kvinna i Röda Korset, som sparkades från sina ideella uppdrag och förföljdes av den hetsande, rasismanklagande pressen för att hon uttryckt en åsikt om att Sverige borde ta hand om sina egna som for illa i första hand.

Vad lärde de sig av detta? Inte ett skit. Åtskilliga av oss misshandlas och kränks i sociala- och övrig media å det grövsta, dagligen, av såväl väl ansedda journalister som deras verkställande fotsoldater bland kriminella och autonoma grupperingar – som de dessutom anlitar till sina gräv. Jag kan ägna åtskilliga rader åt att räkna upp alla skräckexempel på oförrätter, lögner, hot och olagliga övergrepp som drabbat oss till följd av enbart sanna, osanna och helt onödiga krigsrubriker och missaktningsväckande guilt by associations-artiklar, men stannar där. Annars hamnar jag i samma deprimerande och psykiskt förlamade kristillstånd som gjorde att jag nästan slutade skriva helt. Jag måste se till proportionerna, helt enkelt, för det är nog värre att behöva byta telefonnummer, när man har betett sig som ett kräk mot vanligt folk som betackat sig uppmärksamhet och blivit rädda.  Alla på vår fria sida om åsiktskorridoren vet exakt vad klockan är slagen, när journalisterna börjar hänga på låset.

hemligt

Ja, varför lägger man ut sitt telefonnummer själv, om man tänker anklaga krönikörer för att inte censurera någon del alls i de meddelande man sänt dem?

 

Anledningen till varför Ekström anser att det är är väldigt synd om Niklas Orrenius kan förstås läsas i Julia Caesars egen krönika – Mardrömmen – på Snaphanen.dk. Gör det först.

Ekström är själv proffsjournalist.
Han skriver bland annat om hatsajter på sin plattform Sydsvenskan, precis som kollegan Orrenius gör detsamma från sin, DN. Här har vi de tunga pojkarna, eller som farmor skulle ha kallat dem: grabbarna med chokla´i röva.  Och vad gör de av det hela? Ber de om ursäkt när de inser att har skrämt nästan livet ur en äldre och hjärtsjuk kvinnlig krönikör som till skillnad från dem berättar om den varningsblinkande samhällsutveckling som bekräftas av en allt större läsarskara? Nej, de anklagar henne för att inte veta vad hon upplever och vara skyldig till att några läsare reagerar med vrede på hur de bär sig åt.

Ekström, som inte definierar sig eller sin tungt skattefinansierade plattform som hatisk, kallar sympatisörer till landets tredje största parti, som i en mätning till och med blev landets största part, för otidigheter.  (Det är snällt sagt av mig.) År 21013 fick hans tidning 2 224 458 kr av våra gemensamma skattemedel i stöd för att så sent som i år kalla en fjärdedel av oss och ett okänt antal prenumeranter för lågpannade as.  Det är inte vackert. Det är inte smart heller.
Det är bland annat folkets vrede som Julia Caesar skriver om och om vilka som bär tyngsta skuldbördan till det ansvarslösa och moraliska haveriet som huggit sina gifttänder i landet och förlamat det.

DN har förklarat krig, rasar tidigare ledarskribenten, idag fria konservativa opinionsbildaren och politiska bloggaren Marika Formgren, till följd av hetsen mot Julia Caesar.  Hon uppmuntrar oss att bojkotta yttrandefrihetsfientlig media, och säger:

Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.

Men att han dessutom skickar agendajournalister för att försöka skrämma Julia Caesar till tystnad får varningssignalerna att slå om till krigslarm. För Julia Caesar är ingen näthatare.


Nej, väldigt få av oss som utpekas för att vara både det ena och det andra från 30-talet brunaste säckväv, är några näthatare. Vi är uppfostrade att bete oss och hålla god ton, även när vi är som värsta ansatta av de verkliga hatarna som inte heller drar sig för att använda våld. Men också vi kan tappa tålamodet och slå ifrån oss med avmätta syrligheter och vassa ifrågasättanden, vilka då genast kallas för näthat. Vilka som bedriver näthat och format en mobbingkultur är för de flesta ganska uppenbart idag. Det smickrar inte prisbelönta journalister och deras plattformar.

Ekström gör ju inte situationen bättre för varken DN eller Orrenius med sitt djupt föraktfulla inlägg:

“Jag är besviken över bristen på publicistisk resning till försvar för en kollega som har bedrivit helt normalt journalistiskt arbete.”

Du lille vän – om det är ett “helt normalt journalistiskt arbete” som ni karaktäriserar vad ni utsätter Julia Caesar för, så är hoppet för svensk media verkligen ute.  Det kallar vi istället för politiskt motiverad personförföljelse och andra fall för lynchmobb. Det är övervakande paprazziametoder ni använder och ingenting annat.

 Ekström tappar koncepten medan han fortsätter tugga avsky:


“Den hatande extremhögern skyr just nu inga medel. Dess partiledare spelar Ultima Thule på sitt piano i offentligheten, eftersom han vet att han inte behöver sminka över något längre. Och hans följe är faktaresistent. Det nöjer sig inte förrän motståndet har tystnat, och motståndet definieras ju inte som ”personer med en annan politisk uppfattning”, om någon till äventyrs trodde det.”


Vad har Jimmie Åkesson med det här att göra?

Det blir allt tydligare att dagens journalister på våra största tidningar inte klarar av skilja äpplen och päron åt. De hotas av andras framgång, om den så ges till skribenter i alternativ media eller ett parti, som inte torgför deras avskärmade och ofta lögnaktiga verklighetsbild. Det bekräftar bilden av en mediekår i fritt moralisk fall, som Julia Caesar – själv en gång DN-journalist- vet att beskriva. Hon är veteran och en yrkesskicklig sådan. Hon har all rätt att förfasa sig över sina före detta kollegor för att helt ha svikit sitt journalistiska ansvar, och det är en fruktansvärt öm tå att trampa på en journalist som är medveten om sitt stora bedrägeri.

Det vet han också, som kallar Julia för en maktfaktor, och det är väl här vi närmar oss sanningen. Agendajournalisterna känner sig hotade av en äkta journalist som tagit och fortfarande tar sitt yrke på allvar. Här har vi också anledning till de påflugna hembesöken.

Jag tror nu inte att Julia är rädd för journalisterna som sådana, utan för vad konsekvenserna blir av att få sin identitet röjd i ett land som Sverige, vilket till stor del är journalisternas fel. Den här typen av politiskt motiverade människojagande agendajournalister är väl medvetna om att de bara behöver droppa hennes namn så sköter de antidemokratiska fotsoldaterna resten.

Om man använder pseudonym så är detta i sig ett fullt tillräckligt meddelande rakt ut om att man inte tänker ge intervjuer i egen identitet eller på annat sätt vara tillgänglig. De besökte hennes riktiga adresser, riktiga namn. Tänk efter.

Att använda bevekelsegrunden “när representanter för media ursprungligen vänligt inbjuder till samtal ” om något som författaren ifråga både i böcker och 201 krönikor redan uttömmande berättat om, är det fullt tillräckligt för att förstå att avsikten med “samtalet” är en helt annan än att “vänligen samtala” om hennes åsikter.
Om hennes åsikter står ju att läsa som skingrar alla frågor för vinden.
För övrigt fäster jag formuleringen “ursprungligen vänligt” vid en pin. Det betyder att när Julia inte var intresserad av några samtal så förändrades den “ursprungligen vänliga” tonen.

Det är självklart skadeglädje, skandalisering och hämnd för hennes uppriktiga skrivelser om journalisternas antidemokratiska tragedi och önskan om konsekvenser för den som bryter sig ur vänsterfåran, som kontakten handlar om. Inbilla ingen något annat.

Vad som än händer efter “oskyldiga” uthängningar, så anser sig journalisterna stå utom räckhåll för ansvar för detta. Vad som än händer kan de putsa vidare på sina goda glorior med samma a la 30-talets “jag gjorde bara mitt jobb”-attityd som en katt slickar grädden av en tass.   De projicerar alltid och kommer alltid projicera sina egna misslyckanden på andra och klä sig i pridefärgade offerkoftor.

De tror att självrättfärdighet är en dygd. Detta är anmärkningsvärt på flera sätt, för det är just ansvar hos alternativa medier de trycker på när sådana berättar sanningen, redovisar fakta och kompletterar uppgifter som msm-medierna utelämnar. Om någon grupp, de själva eller annan tyckare utsätts för påhopp efter oförskönade artiklar, så utkräver den kollektiva journalistiska eliten “ansvar” och inte helt sällan inskränkt yttrandefrihet i olika modeller för explicit sina
åsiktsmotståndare/altenativmedia.

Men samma ansvar omfattar aldrig dem själva. Fast det är dom som yrkesmänniskor med inte helt sällan skattefinansierad plattform som har det ansvaret och inte ens gör sitt jobb därifrån – de skildrar ingen objektiv verklighet,  de är enögda, och sätter folk i klistret bara därför.

Det handlar om att respektera människor integritet och en individs önskan om att behålla denna.
Inget av journalisternas påträngande agerande i det här fallet skvallrar om vare sig respekt eller hänsyn för Julias anonymitetsönskan. Inför pressetiken visar de sig fullständigt tondöva. De hotar Julias anonymitet bara genom sin blotta närvaro vid hennes rätta adress. De vet ju var hon bor. 

Julia är inte yrkesverksam. Bara det att reportrar, välkända för hatdrev, samarbete med våldsvänster och sina integritetsinbrott, kontaktar henne i ett namn som hon för dettas skull gjort allt för att dölja, är ett hot som bara den mest inskränkte inte kan begripa.

Detta begriper de givetvis och de ska inte ens försöka påskina annat. Framförallt inte till en veteran som Julia. Det är fånigt.  Jag tror inte hon tar åt sig av de här hysteriska bloggposterna från Ekström och Orrenius, för de gör bara som de är vana vid – skyddar och förvarar förövarna, om de har fel hudfärg eller åsikt, och skyller på offren.

Pinsamt för Ekström
På sätt och vis måste det kännas otacksamt att ta Orrenius i försvar, när han omsider bekräftar att han trakasserat Julia Caesar.  Detsamma gör Annika Hamrud, enligt Fria Tider.

FT: Det har väl betydelse hur många man är som dyker upp utanför en 70-årig kvinnas dörr och ringer på?
AH: Men hon var ju inte hemma?

Det var med förhoppning om att Julia skulle vara det som Hamrud med sin (obekräftat) vidhängande flock besökte henne, så hur fungerar det försvaret? Vilket förbannat dumt svar.

*klick*
Luren slängdes på, skriver Fria Tider.

Hamrud valde igår att blocka mig på Twitter efter att jag uttryckt min ringa förståelse för det “hat” hon ansåg sig ha utsatts för per telefon, efter att ha övervakat Julia Caesar och förhört hennes grannar. Hamrud tyckte naturligtvis synd om sig för detta, varför det föll mig in att trösta. Jag sa att ansåg att trakasserier är förkastliga. Mot alla. Av alla. Man bär sig bara inte åt så. Att klimatet hade blivit på det sättet, för alla, höll jag dock många journalister ansvariga för.  Den skruven tog. *block*

Många av dem märker alltså inte att de står för nätet största hat som i egenskap av rikstäckande förebilder missbrukar maktövertaget, denna sin sanningsvittnande förmån, genom att med största förakt utmåla utvalda människor med andra politiska åsikter än de själva som ondskefulla och därtill tillskriva dem en mängd fördomsfulla och elaka epitet. På inga villkors vis får de drabbade av dess epitet reagera defensivt, eller ge igen och känna rättmätigt förakt för dem, utan att anklagas för att brista i den respekt som de anser sig ha monopol på samt för att vara näthatare.  Eller lågpannade as, som Sydsvenskans Andreas Ekström så kärleksfullt uttryckte sig. Han vill ha respekt för det.

Efter att ha blockat några stycken (mig inklusive) twittrar dock Hamrud om att det är “intressant att de flesta som bloggat eller skrivit artiklar om Julia Caesar-historien enbart skriver om Niklas Orrenius”.  Hur kan det förvåna, när hon blockar människor som hon samtalar med? Blockning är Twitters motsvarighet till att slänga på luren.

För att vara journalisters envisa sätt att att anklaga dissidenter och bloggare för att vara överkänsliga, inte tåla granskning, konfrontationer eller vilja medverka till intervjuer, så har jag en försiktig uppfattning om att jag inte tycker att våra prisbelönta eller mest erfarna journalister föregår med särskilt goda exempel. Visserligen kan man understundom sjunka ganska lågt, men det är onödigt att krypa ända ner i kloakerna och göra agendajournalisterna sällskap där.
*klick*


 

Väntan

 It Isn't Over, Sweden

It Isn’t Over, Sweden

Det ligger en sorts tystnad över det här dygnet. Det är inte bra när det är tyst, för då får jag tillfälle att fånga upp intuitiva signaler. Jag får en känsla av att det är lugnet före stormen. Ibland är det av positiv art. Det som är på väg att hända är något bra.
Men.
Den här gången, som allt oftare nu för tiden, är det ingen bra känsla. Det kommer hända något dåligt som jag inte kommer att kunna avvärja, eftersom jag inte kan förutse vad det handlar om. Jag vet ATT, men inte vad, när eller hur.

Vedspisen i köket knastrar hemtrevligt. Nästan avvaktande. Tonsätter det stillastående tomrummet i nuet. Jag sitter på min stol och lyssnar. Ser eldskepnader som flimrar runt vedspisluckan.

Alla hundarna ligger lojala framför mina fötter med nosarna mellan framtassarna. Mot mig. Tysta. Eller tankfulla.
De sover inte.
Ögonen är vakna och uttrycker en loj men introvert iakttagelse av min energi, som närmast går att likna vid väntan.

De vet inte vad de väntar på, men klagar inte.
De väntar min väntan. Det är tillräckligt för dem.

Mångkulturella funderingar 2013

Obs: Läs inte detta med förhoppning om ordning och reda. (Minneskrönika från 2013)

Hur intresserade av rätt målgrupp är man på tv, när man kör antiacne-reklam för 50+-åringar? För det är väl alla? Över 50?
I och för sig hade jag inga målgruppsfinnar som 15 eller 25-åring, heller. Jo några på ryggen. Men det var ju bara att sätta på sig baddräkten bak och fram- till allas glädje – så var det problemet borta.

Idag skulle samma sak bereda många svår sorg. Ett så stort privat badplatsområde tror jag inte existerar, som effektivt kan gömma undan en hel kropp med 52 års ansamlad livsvisdom, med omkrets runt mage, haka och lår.
Jag har kommit upp i en ålder där det inte går att förlita sig på yttre attribut längre. För en blondin som i hela sitt liv fått sin verklighet bekräftad bara genom att bara dra ett rosa tuggummi fram och tillbaka mellan tänderna, är åldrandet närmast en katastrof.
Om detta hade jag några reflektioner redan vid fyrtiofem som, om intresse finns, kan läsas här: Det suger ibland
Så jag flyttar fokus. Det är ett par månader kvar innan jag behöver spotta ut bubbelgummet och bli vuxen.

Vad som mer bereder sorg denna påskdag 2013, är att ingen krokus i värden orkar ta sig igenom den skare som minus 3,8 grader framgångsrikt håller på plats. Solen gassar på sedan flera dagar tillbaka, men inte en värmländsk tussilago finns i sikte.

Somalisk landskapsblomma, nu svenskt vårtecken. (AP Photo/Betsy Blaney)

Somalisk landskapsblomma, nu svenskt vårtecken. (AP Photo/Betsy Blaney)

Tussilago brukar dyka upp så här års. Den brukar inta sin uppväxtcirkel runt postlådan, men ett så motvilligt välbesökt område för butter räkningsinhämtning, är ingen gynnsam miljö för nyfödda vårblommor. Hur många sparkar ämnade för Inkasso och Fortum måtte de inte fått motta varje vår ?
En vän hade läst att tussilago synts till på Tjörn, för det hade kommunen varit försigkomna nog att berätta om på sin hemsida och lagt ut bild på.

Jag misstänkte att bilden var från 2007, ett år då de flesta fortfarande trodde på kommuner och hade minsta anledning att göra det. Vännen föreslog sig själv för bege sig dit och kasta smällare på de framkämpade små gula asen som förstörde bilden av ett Sverige i avlövning, och det tyckte jag var kulturellt kreativt. Vi får försöka hjälpas åt att utplåna allt som uppfattas som ljust, positivt och svenskt, allt som kommer i traditionell årlig ordning, och särskilt om det infinner sig i färger om blått eller gult. Gult är fult. Det måste bli mantra för dagen.

Jag funderar på hur vi kan förvirra medborgarna med fler förändringar, som inte enbart är flyktingindustrialiserat, utsuget, svenskfientligt och härligt mångkriminellt. Jag tycker vi inleder en vilseledningskampanj och kallar även andra saker för något annat än vad det är, mer än staten och Aftonbladet lyckats med på kortast möjliga tid. Det går faktiskt.

Vi ger oss på veckodagarna, för det lär ta kol på det sista som finns kvar av företagande och allt umgänges- och arbetsliv. Det skulle 7-klövern uppskatta. Kanske blir det en innovativ valfråga för Miljöpartiet? Vi döper om dagarna och låter dom infalla – illusoriskt – i fel ordning.

Måndag-Multidag
Tisdag- Kultidag
Ondsdag-Annandag
Torsdag-Helgdag 
Fredag- Goddag
Lördag-Ramadag
Söndag-Vardag
En Extradag

Inte nödvändigtvis i den ordningen. Varannan vecka är det tvärtom, och var tredje månad byter vi. Vi inför alltså även en extra veckodag, för att göra tillvaron ännu mer ny-moderatiskt förbryllande och mångkul, som vi kan döpa till Farsdag. Inte med betoning på far som i pappa, utan som i fars med synonymer i spex, gyckelspel och buskis. Om inte Sverige springer in i väggen efter det, godnatt jord, så överlever vi nog 2020. Och det vore ju tråkigt för Reinfeldt.

Hur illa ställt det är med ordning och reda, förresten, leder denna Påskdag i bevis. Ingen ny söndagskrönika på snaphanen.dk av Julia Caesar. Sug på den. ;- )


50+ och smink….

Rubriken säger väl allt, egentligen. Men….
När man sminkar sig så sällan som jag har gjort de senaste tio åren, så blir det väldigt dyrt att göra det. Plötsligt.  Jag lär mig tydligen aldrig att smink inte håller i evighet, inte ens om korkarna är ordentligt påskruvade. Kosmetika är färskvara, måste jag förstå. Inga militärkonserver.

Jag öppnade spegelskåpet i förra veckan. Målsättningen var att göra mig fin, utan särskild anledning alls. Jag bara kände för det.

Skåpet visade upp en generös uppsättning foundations i olika nyanser för olika årstider, knappt använda. Puderdosor, minst fyra stycken. Tjugotalet oanvända och halvanvända läppstift och läppglans i alla de färger, allt från porr-röda till transparenta. Tre rouger, tre mascaror; ett oräkneligt antal kajaler, läppennor, (o)täckstift, (o)täckcremer och ögonbrynspennor.
Här fanns också borstar till höger och vänster: långa, smala, korta, breda och somliga med avluggad borst. Några mystiska krämer, som jag vid det här laget glömt bort vad jag en gång tyckte att jag skulle ha dem till allt trängdes i hyllorna med parfymer . Fåfänga Anti Age-krämer, eller vad?

Bara att ta för sig.

Jag började med att sätta upp det våta håret efter badet. Nynnande, på gott humör. Åh, så roligt det skulle bli. Upp med luggen i klämmor. Frilagt ansikte. Perfekt målarduk. Nu skulle vi se vad jag mindes av makeup-konstens olika tekniker från när jag i ungdomens tid var en riktig fena på att lägga makeup och kunde vartenda knep för att trolla fram olika effekter.

Jag plockade fram en foundation.
Hmm. Stopp i mynningen? Den hade visst torkat.
Jag slängde den och tog fram nästa. Här fanns flera stycken att vraka bland, så jag grät inte för det.

Skak-skak-skak. Stopp i den med?

Alla hade torkat.

– Äh, då tar jag väl enbart puder istället. Det är väl inte så noga.

Puderkonsistensen påminde om cementgolvet i garaget. Den ville inte ens fastna på appliceringsdynan. Med våld kunde jag kanske rista in mina initialer i pudret med saxen, men knappast mer. Och vad skulle jag ha för användning av det?

Pinalerna rasslade ner i den lilla papperskorgen under handfatet.

Jag hoppade över både puder och underlagskräm. Jag höll till godo med bara lite rouge, mascara och ett ljust läppstift. Jag skulle ändå ingenstans, fanns ingen anledning att gripas av panik.

– Inte ens det?

Läppstiften smakade som härskna talgbollar luktade. Vidrigt! Jag kastade allihop.

Mascarorna då?
Glöm det.

De var torra – varenda en – att en av dem pulveriserade ut sitt svarta innehåll i handfatet så snart jag fått loss korken och dragit ut borsten. I den andra satt borsten fasttorkad. Med beslutsam indignation gjorde jag ett sista tappert ryck i korken. Då gick borsten av och blev kvar längst ner i hylsan.

Jag glodde klentroget på en svart, borstlös pinne. WTF?

Tredje mascaran – sista gången gillt – försökte jag blöta upp med lite varmvatten. Den blev förvisso blöt, men någon färg fastnade inte på borsten.

Weet look, mumlade jag och klippte med ögonfransarna så vattnet stänkte på spegeln.

Ingen mascara, alltså. Utbudet krympte betänkligt för varje minut som gick.
Den lilla papperskorgen hade nu fått slagsida.
Nå.
Rougen funkade fortfarande. Och några av ögonpennorna. Men med ett i övrigt osminkat ansikte blev allt det skarpt kontrasterande svarta och dramatiskt röda bara hysteriskt. Jag såg ut som om jag en tidig gryning hade ramlat rätt ut genom dörren på en 60-tals bordell. Full.

Efter att ha gått till soptunnan med praktiskt taget alltihop, behövde jag ersätta min förlust. Följaktligen slog jag mig ner vid datorn och shoppade loss utav bara helvete på en sminksajt. Det var roligt, ändå tills jag kom till kassan.

En puderdosa, en foundation, en mascara och ett läppstift. 1.337 kr. Jag trodde inte mina ögon. Var det allt jag fick för så mycket pengar? Det betydde att det låg en hel förmögenhet ute i soptunnan.

Jag bet i mitt fruktansvärt sura äpple och klickade iväg ordern.
Försändelsen kom  i mitten på förra veckan. Med faktura. Jag betalade lydigt men motvilligt över Internet. Jag tänkte på allt annat som jag egentligen behövde pengarna bättre till.

När förlustkänslan hade gått över, kunde jag öppna paketet med mitt nyförvärv.
Nu var det roligt igen.

Jag tippade förväntansfullt ut innehållet i det pyttelilla paketet. Det gick ju fort. Jag tittade klentroget på de jättesmå sakerna en stund och var nöjd med att jag bara hade dem. Sedan ställde jag in dem i mitt ekande tomma spegelskåp och gick och läste manus.

Mascaran provade jag när jag åkte till Örebro. Lancôme Hypnôse Mascara. Jag borstade och borstade på fransarna tills jag kände mjölksyran domna i handleden. Den var otroligt trögapplicerad! Det var väl inget speciellt med den?

Tyvärr blev det svårt att klaga på felaktig marknadsföring, för man blev verkligen hypnotiserad där man stod framför spegeln och gnodde och gnodde och …Zzzzzz….

Smink är som jularna. Dom är till för dom unga. För oss äldre är det bara underkastelse och acceptans som återstår. Eller burka.

Där inga låsta dörrar fanns (Del 1)

Bild: lokus.se

Bild: lokus.se

I min trygga barndom på 60-talet anordnades Söndagsskola i granngårdens missionshus. Det låg omgivet av resliga björkar, gärden med betande kor och täta skogsbryn. Varje söndag fylldes två förmiddagstimmar med pustande psalmmusik från en tramporgel, som vi stämde in i med texter som vi lärt oss utantill. Vi undervisades i moralfrågor, om betydelsen av förlåtelse och att aldrig hålla någon utanför gemenskapen.
Den Gyllene Regeln: “Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Nyckelorden var tillit och förtroende.

Tilliten vi kände gjorde toleransen för det udda eller avvikande självklar. Inom rimliga gränser. Våra gränser. Med fullt förtroende för varandra och omvärlden behövdes inga låsta dörrar. Hemfriden respekterades. I de sällsynta fall den inte gjorde det, hade polisen resurser och fick göra sitt jobb. Det var riskfritt att säga “allt mitt är också ditt”, för alla visste att de fick samma bemötande tillbaka. Om inte genast, så inom kort. De flesta hade nämligen gemensamma grundvärderingar. Vi visste varifrån vi kom, vi kände varandras ursprung och vad vi kunde förvänta oss av varandra. Trygghet och ömsesidig respekt.

Under tiden som vi lyssnade på det ansträngda stånket från tramporgeln och pedalernas smällande, fyllde vi medels feta oljekritor och blaskig vattenfärg i våra målarböckers förtryckta konturer som föreställde kristna motiv av Jesus, lamm och herdar, och andra kända bibelscener. Vi trädde ganska fula halsband av handmålade makaroner, blusknappar, korta plaströr och chevronpärlor. Barnen kände varandra och var från samma bygd, precis som föräldrarna. Även barnen vi av olika skäl inte tyckte värst mycket om, de bråkiga och skitiga, var ändå -när det drog ihop sig till något slags allvar – upptagna i ett “vi”.

Om några år skulle vi placeras i samma småskola, i små lugna klasser, där vi tillsammans i parallellklasser med andra årskurser kunde bli 12-15 stycken i en klass.
1:an och 2:an gick i samma klass, 3:an och 4:an i sin egen, och sedan 5:an och 6:an för sig. Vartannat år var vi endera äldsta årskullen, eller den yngsta. Lärarna var bara tre och lärde känna varje elev ända in i familjelivet. Det kunde inte bli tryggare och året 1967. Jag var 4 år.

På den här tiden skedde mordet på Eric Roland Bergfeldt i Lidingö, mordet på Ester Mattson i Sundsvall, Harry Wennström i Göteborg, samt och trippelmorden på Uno Helderud, Lars Birger Wikander, Nils-Bertil Nilsson i Handen. Kuriosa.
Året efter 1968 mördades Berit Maj Nilsson, det så kallade Stäketmordet i Sundbyberg.
Fyrtiosex år senare dör varje år omkring 350 personer i Sverige på grund av dödligt våld.  Det handlar om mord, dråp och misshandel med dödlig utgång. Enligt BRÅ, 2012, anmäldes 16 900 sexualbrott, där hälften var ofredande och året för dess (2011) 6 509 våldtäkter per dygn. Aftonbladet skriver om 17 våldtäkter per dag.

Det hände något med vårt trygga Sverige år 1975. Sossarna var vid makten.
Det var då en enig riksdag beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt. 2010 skrev en omotiverat stolt Reinfeldt in det i vår grundlag- trots facit över utvecklingen. Att följa brottsutvecklingen från 1975 fram till idag är närstudie i tragedier och att på riktigt “bevittna en nationell katastrof”. Vi lever i facit på hur våra etablerade riksdagspartier ville att invandringen skulle förändrat Sverige. Våldsbrotten har ökat med 316%.

Det största som hände under de kommande åren var att en glasögonprydd flicka i Karlstad fick bo hos sin farmor i några år och därför flyttades över till vår byskola. Ingen av oss andra hade glasögon eller kunde jargonger från stan, så hon var annorlunda och blev mycket populär. Det var första gången i livet som hon stod i centrum och för en termin fick vara lite mer än bara en vanlig unge ur mängden.
Karin blev min bästa vän.

I vår generation var vi fortfarande präglade av tillit och kunde uppleva sådan av goda skäl. Inte ens sena kvällar behövde vi vara rädda, inte se oss om över axeln när vi traskade de månskensbelysta skogsvägarna fram, eller hålla hårt i väskan när vi sneddade stadstorget. Sverige bestod av en ohotad majoritetsbefolkning som var samma andas barn . Vi blev visserligen strängt förmanade att aldrig tala med främmande människor, än mindre följa med sådana, men ingen förälder var egentligen orolig för att något liknande skulle hända. Det enda vi varnades för – på riktigt – var att ta emot skjuts av farbror Gustavsson i sin svarta Volvo Amazon, för han var halvblind och såg sig inte för i korsningarna när han svängde ut för att fullgöra sin resa fram och tillbaka till en av byns 4 lanthandlar, av vilka bara en fortfarande lever efter de 45 år som gått. Han körde bil med Guds försyn och änglavakt, sades det, och en vacker dag anade man att hans tur skulle ta slut. Då skulle inga barn bekläda baksätet.

Söndagskolefröknarna var två prydliga och mycket behagliga medelålders systrar som bodde på promenadavstånd. Jag minns de milda ögonen och vänliga händerna. En av dem bar monokel. Den andra hade ibland sorgkanter under naglarna av jord efter trädgårdsarbete. Det var tiderna med hårknutar i nacken, långa pärlhalsband, nedvikta spetskragar, koftor över axlarna och gåvor från barnen – mest äpplen och vitsippor – på katedern. Frökensystrarna hade ingen bil, de gick till fots de slingriga små grusvägarna till missionshuset, vägar som bilar som inte hörde hemma i trakten sällan befor.

Den skadliga välviljan
Största faran som jag kunde utsättas för i Kroksängen, var den påflugna getabocken som hoppade över ett två meter högst stängsel varje gång den var ute samtidigt som jag promenerade förbi. Jag var 4 år. En gång i veckan traskade jag ensam till lanthandeln en halvmil hemifrån för att med några blanka enkronor i fickan handla de livmedel som jag orkade bära. Bocken var mig ett skräckinjagande djur, som med streckade pupiller inte kändes möjlig att blidka med bara ögonkontakt. Han var en utmaning att komma förbi, men bara på ditvägen. När jag gick tillbaka hem igen så hade ägaren i regel låst in honom i ladan.

Så snart bocken fick syn på mig bakom vägkröken hoppade den över inhägnaden och kom rusande mot vägen. Oftast lyckades den stånga omkull mig, men innan dess jagade den mig i flera minuter – ibland uppemot en halvtimme – runt en stor björk, som jag flydde till. Bark och flis sprätte när de hårda hornen slog i trädstammen. Än idag kan jag minnas den fräna doften av djurets päls och andedräkt. Det gällde att så länge som möjligt hålla bocken på andra sidan stammen. Jagandet runt björken höll på tills bocken blev trött och gick hem, eller tills bockens ägare – i bästa fall – upptäckte oss långt före dess och hämtade hem den med bestämda tag om hornen.

Att avsikten med den närgångna hälsningsceremonin -på getters vis- var mer lekfull än någonting annat, gjorde sällan någon skillnad för alla blåmärkens omfattning. Resultatet gjorde lika ont ändå. Bocken ville inget ont, men rejält ont var ändå det enda den lyckades åsamka mig. Bocken hette Bruse, som i sagan om de tre bockarna som klampade över bron, och en dag var den försvunnen. Ägaren hade tröttnat på alla rymningar och låtit den gå till en så mycket bättre värld, där inga inhägnader fanns.
Konstigt nog saknade jag den. Det blev tomt att aldrig mer behöva se upp för Bruse, för trots allt visste jag exakt vad jag kunde förvänta mig av honom. Men åren har gått och idag har den ersatts med något mycket värre med bockhorn och klövar. Den politiska ondskan förklädd till godhet.

“Den avsiktliga ondskan går att känna igen. Vi behöver inte tvivla när vi ser den. Den omedvetna och oavsiktliga ondskan har vi ett mer ouppklarat förhållande till. Den kan vara svår att identifiera ens när man har den framför ögonen. Ursäkterna kommer snabbt och ofta oreflekterat: “ Han eller hon menade inget illa.”
Men bristen på avsikt minskar knappast katastrofen eller lidandet för mottagaren.

Etablissemangets hybris i belyst glasmonter

“Hur arbetar man år 2013 med rasbiologi i brottspreventivt syfte?
– Du, nu har det fötts en sådan där tjuvaktig zigenarunge igen. Skriver du in, Stellan?
– Fixar med en gång!
– Bra jobbat. De som säger att svenska poliser är lata vet inte vad de snackar om.
Det är svårt att ta in att svenska poliser ägnat försvarlig arbetstid åt en omfattande etnisk kartläggning” (Karin Olsson, Expressen)

J

ournalister i detta land demonstrerar tydligen helt öppet hur deras fördomar om romer ser ut, genom att hitta på och illustrera dem via låtsassamtal mellan fiktiva poliser, som då görs ansvariga hur de själva tänker.

Läs mer…

Svenska elitens hybris i belyst glasmonter

“Hur arbetar man år 2013 med rasbiologi i brottspreventivt syfte?
– Du, nu har det fötts en sådan där tjuvaktig zigenarunge igen. Skriver du in, Stellan?
– Fixar med en gång!
– Bra jobbat. De som säger att svenska poliser är lata vet inte vad de snackar om.
Det är svårt att ta in att svenska poliser ägnat försvarlig arbetstid åt en omfattande etnisk kartläggning” (Karin Olsson, Expressen)

J

ournalister i detta land demonstrerar tydligen helt öppet hur deras fördomar om romer ser ut genom att hitta på och illustrera dem via låtsassamtal mellan andra, fiktiva poliser, som då görs ansvariga hur de själva tänker.

Här är verkligheten bakom det så kallade “romregistret”, som inte är ett register:

“FRA, NSA, och CIA använder precis samma typ av verktyg och gör samma analyser. Hela svenska folket finns med. Det är därför man samlar information från metadata, mejl surfning. Det visar vilka individer och grupper som är ihopkopplade, har kontakt med varandra, och vilken tankeinriktning och åsikter dom har. […]

 

Det är verkligen anmärkningsvärt att journalisterna och media i profitsyfte sätter kniven i ryggen på polisen på detta sätt, förvränger, utelämnar och oriktigt framställer sanningen, och på så sätt hjälper den organiserade brottsligheten. Nu frossar journalisterna i ett falskt och artificiellt skapat media drev mot vår poliskår, och gör deras arbete all mer omöjligt och svårt.”

Polischefen Peter Springare menar att drevet är ett luftslott och att utförd registrering är helt inom ramen för normalt polisiärt underrättelsearbete.

Överdrifterna i medierna antar dessutom skamlösa sagoproportioner. Man gör subjektiva tyck-synd-om-reportage. “Känns som Hitler”…”Så började förintelsen”….”vi är fortfarande kvar på 40-talet.”  “Vi vågar inte låta våra barn gå till skolan”.

Reportage som bygger på spontana, subjektiva känslor framför fakta och djupgående granskning är under all kritik. Så kan vi inte ha det. Nedanstående är däremot ett godkänt register och väcker ingens justitieministers förargelse, inga kränkthetsdemonstrationer eller skandaljournalisters krav på upprättelse och åtal:

“Idag håller stiftelsen Expo ett omfattande register över svenskar med konservativt eller nationalistiskt orienterade åsikter. Verksamheten finansieras med skattepengar från Statens kulturråd och Expo lämnar regelbundet vidare information till Säkerhetspolisen.” (Fria Tider)

Läs mer…

När ska svenskarna få skadestånd? (Del 1)

“Den romska kulturen är en olycka för vilken nation som helst”.
Läs om vad som väntar oss 2014  i Julia Caesars skrämmande krönika.

<p class=”dropcap-red”>D</p>agens Nyheter (DN) lägger sista pusselbiten i vansinnet genom att kräva att illegala invandrare ska ges rösträtt i våra svenska val. Varför ska illegala invandrare ha rösträtt att påverka makten i ett land som de inte ens har laglig rätt att uppehålla sig i?

Svenskt smörgåsbord
Betänk att regeringen lagstiftade om (1 juli) att det ska vara gratis för hela världens befolkning att leva i Sverige.  Sverige har intalat halva jordklotets befolkning en demoraliserande utopi om att det är kravlöst och gratis att leva i här, fast Sverige är bland den dyraste platsen på jorden att leva på – åtminstone för den som är infödd och laglydig. Det räcker egentligen med att vara endera eller.

Alla ska uppmuntras bli “svenskar”, men varför skulle någon vilja bli svensk i Sverige längre? Svenskar tvingas ju krypa i säng med alla kostnader, alla konsekvenser och tvingas ta det praktiska och fysiska huvudansvaret för Reinfeldts politiska haveri.

Varför skulle nyanlända vilja tillhöra ett folk som förtrycks, till och med av sina egna, bara för att de vill något så naturligt som att värna sitt eget land och bevara sin kultur – en självklar sak för alla folk? Ett folk som dagligen i all media omtalas som om de vore mindre värda, som får skulden för vad även invandrare gör sig skyldiga till genom att titulera invandrare som ”svenskar”? Där man tillåter rasbespottning av ”vita”?

Läs mer…