Tips för den ultimata kräftskivan

kräftdags

-Dags igen!

Med tanke på att vi redan är inne i augusti är det många i Sverige som börjar tänka på att arrangera en klassisk kräftskiva. Och medan det finns många nyckelingredienser i en lyckad kräftskiva så som pappershattar- och lyktor så tänkte jag att det kunder vara kul att kanske uppdatera våra festplaner med några alternativa idéer för 2016.

Om du vill ge din kräftskiva ett glamouröst tema med lite onlinecasinospel eller om du vill ge de som inte gillar kräftor något extra är här ett par sätt som du kan fira en alternativ kräftskiva.

Kräftskivor handlar såklart om att fira det bästa med svensk sommar innan de kallare och mörkare dagarna oundvikligen drar över oss. Men med tanke på att vi åter igen har upplevt en oförutsägbar sommar så är det alltid en bra idé att planera en inomhuskräftskiva – framförallt om du bor i ett område där myggen fullständigt tagit över!

Bara för att du är inomhus innebär inte det att du inte kan ha en festlig atmosfär. Alla dessa roliga kräftskivetillbehören visar att ett sätt att få igång en fest kan vara att klä ut sig till en livs levande kräfta. Ett annat bra sätt att få folk att komma i rätt stämning är att erbjuda partyspel, och vad är då bättre än WinTingo casino på nätet där du kan spela spel som roulette, blackjack och poker medan du väntar på att kräftorna ska bli färdiga.

WinTingo-sidan är enkel att använda, så även om du tagit en eller två Akvavit för mycket så kan du fortfarande delta, och självklart är alla spel mobilvänliga så att de kan spelas utomhus – så länge som du når hemmets Wi-Fi såklart!

Men medan WinTingos casinospel kan avnjutas av i princip alla vuxna så kan inte samma sägas om maten och drycken på kräftskivan. Vissa är allergiska mot kräftor, och till och med de som är svårast att laga mat åt kommer hitta något de gillar bland dessa underbara veganrecept. De använder sig av de bästa grönsakerna och ditt hem behöver inte lukta kräftor i flera dagar efteråt!

En sak att komma ihåg angående matlagning och casinospelande är att de kräver en viss dos av ansvarsfullhet, så det är en bra idé att se till så att alla häller i sig rimliga mängder alkohol. Det kan därför vara bra att erbjuda ett par alkoholfria drinkar så att man kan njuta av kräftskivan utan förödande konsekvenser – glöm bara inte gubben-i-månen-dekorationerna!

 

Armband och andra armband

smartbad3

*

Det här med aktivitetsarmband….Det enda som stämmer med det här bandet är att inget stämmer med det. Men jag börjar från början.
Det kom igår.  (Det är ju jul.) Det är inte så stort som det ser ut här. Det är handleden som är smal. Klen som den är efter handledsfrakturen.
Det är inte så grått som det påstods vara heller, det är blåare. Jag beställde ett grått, som det ser ut på nedersta bilden.

– Grått och grått kan ju diskuteras, mumlade jag, när det kom, och ni ser ju själva.
Tröjan är ljusblå och bandet matchar. Som hobbykonstnär uppfattar jag mig som ganska svårlurad när det kommer till färgnyanser.
Men skit samma.
Det heter SmartBand, som de flesta av dem tycks göra, och det upptäcker man när man kommer till första och avgörande steg 1: ladda ner rätt app.  Bara här får du problem, om du ligger på samma tekniska undernivå som jag.

Du får en liten svårläst dragspelsmanual med i asken, där det inte finns några anvisningar. Och finns det några, så är de på engelska och går att läsa bara om du har förstoringsglas.
Men vafan. Jag är bra på att gissa och klura mig fram, så jag kastade dragspelsanvisningen över axeln och gav mig ut på nätet. Hur svårt kan det vara? Efter att ha laddat ner cirka tre felaktiga appar, fick jag tag i rätt. Det tog tid och energi – till och med livslust – att utvärdera att var och en av dem var fetfel. När äntligen rätt app var på plats,  garanterat av en ren slump, så skulle den synkas med armbandet, och det höll jag på med i flera timmar.

Undrar hur många kalorier jag brände bara på det?

Till och med maken, som är elektronikingenjör, gav upp.  Det är bara i det läget som min envishet, som lär finnas i oxens stjärntecken, vaknar till liv.
smartband
Jag fann bandet – billig som jag är – på utförsäljning, och det är enda anledningen till att jag har det. De är för dyra för sitt ändamål, helt enkelt, och jag är inte tillräckligt aktivitetshungrig för att lägga pengar på det. De bästa och antagligen minst tekniskt okomplicerade banden har man nog bara råd med om man blir sponsrad. “Man får ett om man talar väl om det”, i princip, eller om man är en kändis som bara behöver visa sig med produkten.
Jag är varken eller, så jag får hålla till godo med mitt billiga “Blå Band”…. och alla tekniska problem.

Jag har väl aldrig varit med om maken!
Det har gått till överdrift. Man ska inte behöva ha tagit masterexamen i data för att begripa sig på en sketen stegräknare. Dessutom är det rena övervakningsinstallationen jag skaffat mig.

När jag går för långt från mobilen, så börjar aktivitetsarmbandet surra på armen. “No connection!”
Det är som att plötsligt bli livegen och försedd med elektrisk fotboja som ger utslag om man kommer för långt från spisen. Men det var väl grundtanken med det här, att komma så långt hemifrån som möjligt?

Tanken bakom att skaffa det, över huvud taget, kom naturligtvis upp i samband med att jag skaffade Mini Steppern. (Det är en kedjereaktion som affärsmännen livnär sig på)
Det vore nämligen roligt, tänkte jag, att se hur man från dag till dag orkar med fler och fler steg , för den är rätt trögtrampad, utan att behöva anteckna allt som visas på stepperns egen display.
All information på den försvinner innan man hinner kliva av och komma tillräckligt nära för att se vad det står.  Jag har alltså synpunkter på den också.

Eller så finns det en realistisk förklaring:
I´m to old för this shit!

(Nu säger min skitsak att jag gått 0,6 km. Yeh, right! Mellan kaffebryggaren och skrivbordet är det 25 steg.)

Det drickbara ögonblicket

O

ron tätnade som rök i den långa sjukhuskorridoren. Syrefattigdomen slog nästan läger under taken.
I vårt bedövade tillstånd fick vi ett intryck av att den förbiskyndande personalen sveptes in i vag kondens.

Tätt intill mig skavde den jag älskade mot min axel. Vi skälvde som genomskinliga enheter i en kristallkrona och var nästan klingande.

Jag såg på hans profil.

På sista tiden hade ansiktet fått just det där tidsobestämda uttrycket, som om han vore förtryckt på ett sekelgammalt tidningspapper. Blickarna var mörkare, numera, och slog ut ur ögonhålorna, som vore de ådringar i ett marmortempels fasad. Pupillerna drog ihop sig och var ointresserade av att följa den stressade aktiviteten omkring oss. Vi hade ett eget, invärtes uppror.

– Här är luften så fet att man inte vet om man andas in eller ut, viskade jag och rösten vek sig halvvägs genom meningen.

Till svar skramlade han med bilnycklarna i sina byxfickor. Själv slöt jag min knälånga kofta hårdare om livet.
“Livet lever, leverliv,” for det platoniskt genom huvudet.
Ramsorna fungerade som ett slags lackmuspapper mellan känslorna och den knappt avläsbara vårdpersonalen. Rytmen i mantrat hade en mild, ångestavledande effekt.

Den dagen vi fick beskedet om att det mest sannolikt rörde sig om levercancer, flyttade vi fram förmågan att leva bara en centimeter i taget. Något, till och med mottagligheten för information, behövde repareras och öppnas med något som inte uppfunnits än.

Det stod en lång rad fyrkantiga stolar med säckvävssträva dynor längs väggarna. Sepiafärgade. Allt här hade samma färg som en mycket värdigt åldrande medeltida tapet. När som helst förväntade man sig se franska renässansfigurer kliva rakt ut ur väggen.

Ingen av oss hade tid att sitta ned i detta ogästvänliga och fyrkantiga. Vi väntade på läkaren som snart skulle komma och tvinga oss att ta på verkligheten. Tillvaron drog ihop sig i en astmatisk väntan, som vi instinktivt förberedde oss att fly bort ifrån på en given signal. Som sparvar.
Men vi stannade kvar och kretsande på samma fläck, precis som instängda tigrar kysste sina tunga galler i sin ofattbara längtan ut. Stolar var ju otänkbara hjälpmedel, i dem skulle vi se upp i ansikten och bli underlägsna.

– Nu kommer läkaren!

Långa ben i lite för korta vita byxor, hårt piskade av den öppna vitrockens utslagna längder. Han rörde sig som en skadad svan. Hastigheten i stegen fyllde rocken med luft och i den skepnaden närmade han sig oss som ett växande hot.

Randiga strumpor och kalvskinnssandaler, noterade jag. Det var väl inte särskilt snyggt?
Inte en enda gång lyfte jag blicken högre, än till läkarens kliniskt bleka naglar. De plockade med inbillade saker i de vita djupen, som annars kunde tänkas ramla ut ur fickorna.
Men. Nu stannade han, stannade andningen och förflyttade tiden.

– Vi kommer skicka en ny kallelse nästa vecka, rapporterade läkarrösten, ovanför fickorna, naglarna och vårt förstånd.
– …är …det ..? försökte jag inflika, utan att uttala faran.

Jag föreställde mig en professionell blick med skolad empati, men vågade fortfarande inte lyfta min egen. Rädslan för att inte hitta den förväntade livlinan i hans ögon var nästan lamslående.

– Vi ser det inte som överhängande, avbröt rösten mina tankar. Först vill vi har fler prover. Det är allt vi vill säga just nu.

Det var alltså inte en fråga om vad han kunde svara, det var en fråga om vad han ville svara. Nyanserna och ordvalen klöste sig fast i dagmedvetandet, ett sätt att överleva ögonblicket.

Vi hänvisades tillbaka in i gissningarna igen.
“Vad var det som inte var överhängande?”

Vi frågade inte. Öppnade vi munnen kunde något rämna. Eller så såg vi en kortlivad möjlighet att hålla Det Värsta Svaret på avstånd ett tag till. Vi klövs mellan behovet av att få veta och viljan att slippa.

Besvikelsen och samtidigt lättnaden i att inte få ett klart besked den här gången heller, gjorde oss långsamma i det snabba ögonblicket.
Allting utanför oss rörde sig kvickt som i en feberdröm, men inåt sänkte vi världen i sirap.
Istället för att ställa de inövade frågorna vände vi på varje ord som på gråstenar, sökte och fann outtalade budskap under dem. Gissade deras namn.

Kanske hade vi intalat oss att vi just den här dagen skulle få springa ut ur sjukhusets entré med examen i våra steg och hand i hand med tio dagars semester. Att vi äntligen skulle få leva, utslängda i en sommarberså som befriande skratt.

Istället drogs handbromsen åt.

På vägen ut grälade vi om det som inte var överhängande. Ovissheten om vad läkarens uttalande egentligen betydde spelade ut oss mot varandra och vi gav varandra skulden.

Väl ute i den kyliga våren drog grälet ihop sig som ett fruset djur. Det orkade inte mer. Vi återvände in i tidlösheten och bilen. Allting hade ett slut. Inget kom tillbaka.
Där satt vi med startnyckeln i tändningslåset och stirrade genom vindrutan. Regnet knackade på som den kalla pulsen hos en ödla. Ihållande.

– Vi borde nog ha satt perenner istället, sa jag.

 

Rengöring är enda raka för 50+

exuviance

*

När man sminkar sig så sällan som jag har gjort de senaste tio åren, så blir det väldigt dyrt att göra det. Plötsligt.  Jag lär mig tydligen aldrig att smink inte håller i evighet, inte ens om korkarna är ordentligt påskruvade. Kosmetika är färskvara, måste jag förstå. Inga militärkonserver.

Jag öppnade spegelskåpet i förra veckan. Målsättningen var att göra mig fin, utan särskild anledning alls. Jag bara kände för det.

Skåpet visade upp en generös uppsättning foundations i olika nyanser för olika årstider, knappt använda. Puderdosor, minst fyra stycken. Tjugotalet oanvända och halvanvända läppstift och läppglans i alla de färger, allt från porröda till transparenta. Tre rouger, tre mascaror; ett oräkneligt antal kajaler, läppennor, (o)täckstift, (o)täckcremer och ögonbrynspennor.
Här fanns också borstar till höger och vänster: långa, smala, korta, breda och somliga med avluggad borst. Några mystiska krämer, som jag vid det här laget glömt bort vad jag en gång tyckte att jag skulle ha dem till allt trängdes i hyllorna med parfymer . Fåfänga Anti Age-krämer, eller vad?

Bara att ta för sig.

Jag började med att sätta upp det våta håret efter badet. Nynnande, på gott humör. Åh, så roligt det skulle bli. Upp med luggen i klämmor. Frilagt ansikte. Perfekt målarduk. Nu skulle vi se vad jag mindes av makeup-konstens olika tekniker från när jag i ungdomens tid var en riktig fena på att lägga makeup och kunde vartenda knep för att trolla fram olika effekter.

Jag plockade fram en foundation.
Hmm. Stopp i mynningen? Den hade visst torkat.
Jag slängde den och tog fram nästa. Här fanns flera stycken att vraka bland, så jag grät inte för det.

Skak-skak-skak. Stopp i den med?

Alla hade torkat.

– Äh, då tar jag väl enbart puder istället. Det är väl inte så noga.

Puderkonsistensen påminde om cementgolvet i garaget. Den ville inte ens fastna på appliceringsdynan. Med våld kunde jag kanske rista in mina initialer i pudret med saxen, men knappast mer. Och vad skulle jag ha för användning av det?

Pinalerna rasslade ner i den lilla papperskorgen under handfatet.

Jag hoppade över både puder och underlagskräm. Jag höll till godo med bara lite rouge, mascara och ett ljust läppstift. Jag skulle ändå ingenstans, fanns ingen anledning att gripas av panik.

– Inte ens det?

Läppstiften smakade som härskna talgbollar luktade. Vidrigt! Jag kastade allihop.

Mascarorna då?
Glöm det.

De var torra – varenda en – att en av dem pulveriserade ut sitt svarta innehåll i handfatet, så snart jag fått loss korken och dragit ut borsten. I den andra satt borsten fasttorkad. Med beslutsam indignation gjorde jag ett sista tappert ryck i korken. Då gick borsten av och blev kvar längst inne i hylsan.

Jag glodde klentroget på en svart, borstlös pinne. WTF?

Tredje mascaran – sista gången gillt – försökte jag blöta upp med lite varmvatten. Den blev förvisso blöt, men någon färg fastnade inte på borsten.

Weet look, mumlade jag och klippte med ögonfransarna så vattnet stänkte på spegeln.

Ingen mascara, alltså. Utbudet krympte betänkligt för varje minut som gick.
Den lilla papperskorgen hade nu fått slagsida.
Nå.
Rougen funkade fortfarande. Och några av ögonpennorna. Men med ett i övrigt osminkat ansikte blev allt det skarpt kontrasterande svarta och dramatiskt röda bara hysteriskt. Jag såg ut som om jag en tidig gryning hade ramlat rätt ut genom dörren på en 60-talsbordell. <i>Full.</i>

Efter att ha gått till soptunnan med praktiskt taget alltihop, behövde jag ersätta min förlust. Följaktligen slog jag mig ner vid datorn och shoppade loss utav bara helvete på en sminksajt. Det var roligt, ändå tills jag kom till kassan.

En puderdosa, en foundation, en mascara och ett läppstift. 1.337 kr. Jag trodde inte mina ögon. Var det allt jag fick för så mycket pengar? Det betydde att det låg en hel förmögenhet ute i soptunnan.

Jag bet i mitt fruktansvärt sura äpple och klickade iväg ordern.
Försändelsen kom  i mitten på förra veckan. Med faktura. Jag betalade lydigt men motvilligt över Internet. Jag tänkte på allt annat som jag egentligen behövde pengarna bättre till.

När förlustkänslan hade gått över, kunde jag öppna paketet med mitt nyförvärv.
Nu var det roligt igen.

Jag tippade förväntansfullt ut innehållet i det pyttelilla paketet. Det gick ju fort. Jag tittade klentroget på de jättesmå
sakerna en stund och var nöjd med att jag bara hade dem. Sedan ställde jag in dem i mitt ekande tomma spegelskåp och gick och läste manus.

Macaran provade jag när jag åkte till Örebro. Med den skulle jag få sug i blicken. Jag borstade och borstade på fransarna tills jag kände mjölksyran domna i handleden. Den var otroligt trögapplicerad! Det var väl inget speciellt med den?

Tyvärr blev det svårt att klaga på felaktig marknadsföring, för man kände verkligen att man sög där man stod framför spegeln och gnodde.

Smink är som jularna. Dom är till för dom unga. För oss äldre är det bara underkastelse och acceptans som återstår. Avsminkning och rengöring. Eller burka.

Sysselsätta sig en regnig sommar

Den svenska sommaren slår väl aldrig fel? Det är ofta så tycker jag att vi får ett par fina dagar på tre hela månader, sedan är det mycket regn, mulet och åska. Då man inte kan vara ute, så gäller det att sysselsätta sig inne istället. Det finns faktiskt en hel del att göra inomhus och nu menar jag inte tråkiga sysslor som att städa eller så. Tänkte här skriva om en del saker som jag, och du, kan göra när regnet häller ner ute!

Baka eller laga mat

Att baka när det lagar är perfekt. Man lider inte av att ugnen är på utan man välkomnar istället värmen från den. Passa på att testa nya recept du aldrig tidigare gjort och frys in det du bakar och lagar, så har du att ta fram när du känner för det.

Se filmer och serier

Vad passar väl bättre än en riktigt bra film eller en serie när det regnar ute. Att mysa ner sig i soffan med sig själv eller sin kära och bara njuta av att det inte finns några måsten. Passa på att hitta en ny serie som du kan se hela säsonger av. Det finns många bra serier på både Viaplay, Netflix och HBO!

Spela spel

Sällskapsspel är perfekt att ta fram när det regnar. Många semestrar i husvagn har räddats på det viset, genom att man har med sig flera spel. Satsa på klassisker som Monopol eller Trivial Pursiut. Om du är själv och vill spela, så kan du testa ett casino som till exempelvis Vera & John. Det vore inte fel att kamma hem lite pengar när man sitter inne medan det regnar eller hur?

Det går definitivt att spela säkert på casino, om du ser till att välja ett som har alla licenser med mera. Det finns många bra sidor där du kan läsa om olika casinon, innan du väljer ett att registrera dig vid.

Det finns även andra spel att spela, om du har en spelkonsol till exempel, så kan du spela Xbox, Playstation med mera och sysselsätta dig själv i flera timmar. Det är om du nu gillar dessa typer av spel. Det finns dock spel som passar de allra flesta, från action till att bygga hus och allt där emellan!

Läsa böcker

Att läsa en riktigt god bok gör att man kan ha ett par timmar för sig själv på valfri plats. Även om det är skönt att kunna läsa i hängmattan ute i solen, så går det lika bra i soffan inne när det regnar. Ett hett tips jag har är Diana Gabaldon, som skrivit Outlander-serien. Den finns även som två säsonger på Viaplay, så slå två flugor i en smäll, läs böckerna och se serien!

Om du inte vill stanna hemma

Bara för att det regnar så innebär inte det att du måste stanna kvar hemma. Passa på att gå på bio, besök ett museum eller leta efter andra inomhusaktiviteter så som äventyrsbad, provsmakning, klättring, utställning och så vidare. Det finns ofta en hel del att göra när du börjar kika närmare på alternativen.

Trotsa regnet!

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! Så trotsa regnet, ta på dig gummistövlar, regnkläder och bege dig ut på skogspromenad och leta svamp, hoppa i vattenpölar med barnen eller gör något annat du tycker är roligt. Ingen har dött av lite regn och man har inte roligare än vad man gör sig!

Dyrköpt

Nordanskog

Är det någon man aldrig ska köpa dyra örhängen till, så är det mig. Jag tappar ett av dem första gången jag använder dem – ofelbart. Ofta har det varit så, att när jag gett upp hoppet om att finna ett borttappat örhänge (efter ett par år) och lämnat in det udda som skrotguld, så har det borttappade örhänget på konstiga vägar dykt upp igen. Så då står jag där med ett nytt udda örhänge.

Jag har tappat bort örhängen för en förmögenhet, så nu köper jag inga fler.
Det bestämde jag mig egentligen för för länge sedan, när jag övergick till ringar istället.

Ringarna jag älskar behöver inte vara värdefulla, bara de är unika. Oftast utesluter det ena det andra, men ibland får man ta det. Gärna en design med historisk eller mytologisk känsla. Därför älskar jag exempel som halsband med Tors hammare och ringarna Nordanskog.
Jag tappar inte lika enkelt bort ringar, vilket är bra när man är en skogsmulle som jag, så det är lika bra jag håller mig till sådana – i den mån jag alls använder smycken. Det är sparsamt, måste jag säga. Jag har aldrig varit en vän av smycken, men just ringar och halsband med känsla av allt mellan asatro och kristendom, vinner min stora kärlek. De passar till det mesta, och i mitt fall är det en klar fördel, som lika ofta stampar runt klädd för skogsvandring, som får för mig att gå på fest.

Nu blir det emellertid paraply och smultronplockning. Jag får tillfälle att se på ringarna i minst en timme, utan att känna mig självupptagen.

Skogstokig

 

skogen

*


Du milde.

Idag ränslade vi på oss våra vapenryggsäckar – med gevär och hela kånkarongen på c:a 15-20 kg- och beslöt oss för att traska till skogs för att kolla upp hur länge och långt vi skulle orka. Otränade.

Terrängen var.…hm…kuperad, kan man säga, om man vill välja bort “hemsk”. Dåligt val, värsta sorten.
Stubbig, brant, snårig, mossig och bitvis sank…och ofta krävdes ihärdig klättervilja för att komma över omkullblåsta träd. Jag ville sätta mig ner och vila på vartenda ett.

byxa

*

Jag lyckades trampa ner genom förrädisk gungfly-mossa och sjönk ner till ena knäet i vatten. Mina skitbra byxor pallade, men inte mina icke vattentäta kängor.
Med förlorad skogslust klafsade jag surmulet vidare med kipp i ena kängan.

Drumlade omkull på andra sidan av ett brett, vattenfyllt dike som jag med nöd och näppe lyckades klunsade över.
– Väntaaaa!

Jag skulle (ville) upp på fötter igen med all tyngd, men hittade bara en sketen vidja att hålla mig i. Jag vispade runt värdelösheten en stund.
Den lossnade.

“Schwack” – jag höll alla rötterna mot skyn en sekund innan jag fick smaka mossa, varpå gevärskolven kanade framåt och slog mig i nacken..
– Helvitta….!

Valde krypa 6-7 meter till en stor sten som jag kunde ta spjärn emot.

En kamp för livet!
Jag var helt slut, när jag åter stod på benen. Mjölksyra och halvvägs mot ett ryggskott.

Trask och trask och mera klätter. I evigheter. Glasögonen immade igen.

Så småningom: jag bokstavligen ramlade ut på trafikerad landsväg igen. Klingelei-klang, kåsor, knivar och skit som slängde omkring i lossnande remmar runt höfterna.

Gubben fick dra upp mig sista steget. Jag svajade som en sjösjuk med min jävla ryggsäck ute på asfalten och det svartnade framför ögonen. Solen gassade. Gud var inte god. Den saken var jag klar över nu.

Jag böjde mig framåt med händerna mot knäna och försökte få luft.
– Hur långt har vi gått? Minst 2 mil, va?

Gubben kontrollerade på kartan och meddelade att vi gjort en u-sväng på 2 km och det hade tagit drygt 2 timmar.

Då började jag gråta.

Hur internet har förändrat våra vardagsliv

*

Precis som många andra bloggare blir jag ständigt påmind om hur digitala teknologier påverkat mina möjligheter att nå ut till i princip vem som helst runt om på jorden. På gott och ont, betyder det här att vem som helst har en plattform att uttrycka sina åsikter genom. Vare sig det handlar om politik, livsstilsval eller vilka våra favoritdjur är.

Men det är inte bara ordets makt som har förändrats genom den digitala revolutionen. Det finns flera exempel från områden som matlagning, onlinespelande och friluftsliv som har fått nya spännande sätt att nå ut till människor med liknande intressen.

Det finns roligare saker att göra än att laga en hemlagad måltid, som många andra är jag på ständig jakt efter enkla recept att följa för att underlätta min matlagning. Jag gillar att laga svenska rätter, men någonting irriterande är att jag lätt glömmer bort recepten efter jag har tillagat rätten en gång.

Som tur är lanserade Kokaihop.se en app som har gjort det enklare för oss med liknande problem. Ur en katalog med över 16 000 recept, inklusive en hel del svenska, lämnar den här appen mig aldrig utan inspiration.

Vardagskvällen fortsätter efter den obligatoriska matlagningen med något lite roligare. Och jag vet vad du tänker. Ja, förr i tiden var spel synonymt med dammiga brädspel, vilket ofta avslutades med irritation och ilska, framförallt om man spelade med sin familj. Nu kan jag efter eget behag spela roulette och poker genom Betway. Eftersom online casinon blir mer tekniskt avancerade är det också mycket säkrare och enklare att spela online.

Men då vi närmar oss sommarmånaderna kan det vara en god idé att ta tillvara på de allt mer ljusa dagarna, och framförallt att upptäcka det stora friluftslivet Sverige erbjuder. Jag brukar använda mig av den fantastiska appen MapMywalk som gör det enklare att hålla koll på var jag ska, var jag har varit, och till och med hur många kalorier jag har bränt.

Något som gör den här appen lite roligare är att den är interaktiv. Med det menas att personer som använder appen kan peka ut sina smultronställen i ett speciellt område. Det finns också flera navigationsverktyg som underlättar för dig då du vill hålla dig till en speciell rutt.

Internet har verkligen förändrat våra vardagliga liv. Allt från roliga onlinespel, till innovativa matlagnings- och navigationsappar, visar att vår digitala bubbla har mer att erbjuda än roliga Youtubevideos på katter.